top of page

José Saramago biografi

José Saramago föddes den 16 november 1922 i byn Azinhaga, belägen i Ribatejo-regionen i Portugal. Hans föräldrar, José de Sousa och Maria da Piedade, var fattiga jordbrukare som kämpade för att försörja sig på det hårda lantbruket. Efternamnet Saramago, som betyder vild mejram på portugisiska, lades till av en registrator av misstag, men det skulle komma att bli en central del av hans identitet som författare.


Vid två års ålder flyttade Saramago med sin familj till Lissabon i hopp om ett bättre liv. Där fick hans far arbete som polis, men familjen levde fortsatt under mycket enkla förhållanden. Trots den ekonomiska pressen visade José tidigt en intellektuell nyfikenhet. Han var en flitig läsare och presterade väl i skolan, men på grund av familjens ekonomiska situation tvingades han avbryta sina studier vid gymnasiet och började istället arbeta som mekaniker. Detta innebar dock inte att han övergav sitt intresse för litteratur. På egen hand besökte han bibliotek och ägnade sig åt självstudier, vilket kom att forma honom som författare och intellektuell.

José Saramago 2005, foto: Mario Antonio Pena (oneras}, licens: Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0
José Saramago 2005, foto: Mario Antonio Pena (oneras}, licens: Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0

Under 1940-talet började Saramago arbeta som översättare, journalist och senare redaktör på förlag. Dessa yrken gav honom möjlighet att fördjupa sig i litteraturens värld och utveckla sin förståelse för språkets kraft. Han blev också politiskt medveten under denna period och anslöt sig till Portugals kommunistiska parti, vilket var förbjudet under António Salazars diktatur. Hans politiska engagemang och kritiska inställning till regimen gjorde att han övervakades av myndigheterna, och vid flera tillfällen fick han problem på arbetsmarknaden.


Hans första roman, Terra do Pecado (Syndens land), publicerades 1947 men fick ingen större uppmärksamhet. Missnöjd med mottagandet och osäker på sin litterära riktning valde han att lägga skrivandet åt sidan i nästan två decennier. Under denna period försörjde han sig som journalist och översättare, och han blev en viktig röst inom den intellektuella kretsen i Portugal.


Det var först i slutet av 1960-talet som Saramago återupptog sitt författarskap på allvar. Han publicerade en serie diktsamlingar och essäer som visade på en utvecklad litterär stil och ett växande politiskt och filosofiskt djup. Den portugisiska revolutionen 1974, som störtade diktaturen och införde demokrati, var en avgörande händelse för honom. Han såg den som en möjlighet att skriva fritt och utan rädsla för censur.


Under 1980-talet etablerade sig Saramago som en av Portugals främsta författare. Romanen Baltasar och Blimunda (1982) blev hans stora genombrott både nationellt och internationellt. Boken, som kombinerade historisk fiktion med magisk realism, skildrade en kärlekshistoria under 1700-talet och kritiserade kyrkans och monarkins maktmissbruk. Denna roman markerade början på hans unika berättarstil, kännetecknad av långa, vindlande meningar, minimal interpunktion och en berättarteknik som suddade ut gränsen mellan det historiska och det fiktiva.


Efter genombrottet följde en rad framgångsrika verk där Saramago utforskade makt, frihet och människans existentiella villkor. Det året Ricardo Reis dog (1984) var en djuplodande reflektion över Portugals historia och dess relation till diktatur och fascism. Stenflotten (1986) var en allegori om Europas framtid där den Iberiska halvön lossnade från kontinenten och började driva över Atlanten.


En av hans mest omtalade romaner, Evangeliet enligt Jesus Kristus (1991), väckte stor kontrovers i det katolska Portugal. Boken presenterade en alternativ berättelse om Jesus, där han framställdes som en människa präglad av tvivel och plikt snarare än den traditionella gudomliga figuren. Saramago ifrågasatte kyrkans dogmer och belyste religionens makt över människors liv. Romanen möttes av skarpa reaktioner från konservativa krafter, och den portugisiska regeringen blockerade hans nominering till Europeiska litteraturpriset. Som en protest flyttade Saramago och hans fru, den spanska journalisten Pilar del Río, till den lilla ön Lanzarote på Kanarieöarna, där han skulle bo resten av sitt liv.


I exil fortsatte han sitt produktiva författarskap och skrev några av sina mest betydande verk. Blindheten (1995) blev en av hans mest berömda romaner. Den skildrar en mystisk epidemi där en hel stad drabbas av blindhet, vilket leder till kaos och moralisk upplösning. Romanen är en kraftfull allegori över mänsklighetens bräcklighet och samhällets förfall när dess grundläggande strukturer kollapsar. Med sin distinkta stil och sitt existentiella djup blev Blindheten en internationell succé och cementerade Saramagos rykte som en av världens främsta samtida författare.


Hans nästa roman, Alla namnen (1997), var en mer introspektiv berättelse om en arkivarie som blir besatt av att hitta en kvinna vars namn han hittar i ett register. Boken utforskade teman som ensamhet, identitet och byråkratins absurditet. Även om den var mer lågmäld än Blindheten fick den stor uppskattning för sitt filosofiska djup och psykologiska insikt.


Saramago var vid det här laget en litterär gigant, och 1998 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Svenska Akademien motiverade priset med att han "med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt låter en undanglidande verklighet träda fram". Nobelpriset var en stor triumf, inte bara för honom själv utan också för den portugisiska litteraturen, som därmed fick sin första Nobelpristagare.


Efter att ha mottagit priset fortsatte Saramago att skriva med oförminskad energi. Hans senare verk inkluderade Grottan (2000), en berättelse om en krukmakarfamilj som kämpar mot ett alltmer avhumaniserat konsumtionssamhälle, och Dubbelgångaren (2002), en existentiell thriller om en man som upptäcker att han har en exakt dubbelgångare.


Genom hela sitt liv var José Saramago en outtröttlig försvarare av social rättvisa och mänskliga rättigheter. Han var känd för sina skarpa politiska åsikter och var en stark kritiker av både kapitalism och religiös dogmatism. Han använde ofta sin litteratur som ett medel för att ifrågasätta auktoritet och lyfta fram de marginaliserade i samhället.


Hans författarskap var präglat av en djupt humanistisk syn på världen, där han ständigt återkom till frågor om moral, makt och det mänskliga tillståndet. Genom sitt unika sätt att skriva, där han bröt mot traditionella grammatiska och stilistiska konventioner, skapade han en egen litterär estetik som gjorde hans berättelser både suggestiva och hypnotiska.


José Saramago förblev aktiv som författare ända fram till sin död. Hans sista romaner, såsom Kain (2009), där han ännu en gång utmanade religiösa berättelser genom att skildra Bibelns Kain i en ny och subversiv tolkning, visade att hans intellekt och kreativitet förblev skarpa in i det sista.


Han gick bort den 18 juni 2010 vid 87 års ålder, men hans litterära arv lever vidare. Hans verk har fortsatt att inspirera läsare världen över och anses idag vara några av de mest betydande inom modern världslitteratur.

Comments


bottom of page