Sammanfattning av Dubbelgångaren av José Saramago

Dubbelgångaren, med originaltitel Homem duplicado, är en roman av den portugisiska författaren José Saramago, som tar sig an existentiella frågor om identitet, självkännedom och de psykologiska effekterna av att konfronteras med sin egen spegelbild på ett helt nytt sätt. Romanen följer huvudpersonen Tertuliano Máximo Afonso, en man som plötsligt upptäcker att han har en dubbelgångare – en annan man som ser ut exakt som han och lever ett parallellt liv.

Romanens berättelse börjar med Tertuliano, en medelålders gymnasielärare i historia som lever ett relativt stillsamt och rutinbundet liv. Han är inte olycklig, men inte heller särskilt nöjd med tillvaron. Hans liv präglas av ensamhet och en känsla av att vara obemärkt. Han har haft ett par misslyckade relationer, men den senaste har slutat på ett känslomässigt avstånd. En dag ser han på en film en skådespelare som han genast känner igen som sig själv. Han blir förvånad, men inte ännu riktigt medveten om allvaret i situationen. Tertuliano har inte sett sig själv på film tidigare och det är först när han får en kopia av filmen av en vän att han inser att hans liv har förändrats. Det som fångar hans uppmärksamhet är inte bara att skådespelaren ser ut exakt som han, utan också att han verkar ha levt ett helt annat liv. Detta väcker en oro i honom och han bestämmer sig för att ta reda på mer om denna man som delar hans utseende och namn.

José Saramago 2005, foto: Mario Antonio Pena (oneras}, licens: Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0

Tertuliano blir besatt av idén att hitta sin dubbelgångare, och efter att ha spårat filmens ursprung får han reda på att skådespelaren heter António Claro. Genom att söka information om honom på olika sätt, lyckas han lokalisera honom och bestämmer sig för att möta honom ansikte mot ansikte. Hans känslomässiga reaktion på mötet är stark och förvirrande. António är inte bara hans exakta motsvarighet fysiskt, utan han verkar också ha ett liv som är fullständigt motsatt Tertulianos eget. António är gift, har en stabil karriär och lever ett liv som Tertuliano aldrig har haft. Detta faktum förstärker Tertulianos känsla av alienation och förlust. Han inser snart att han, trots att han har samma yttre, inte lever det liv han hade önskat sig. António däremot har uppnått allt det som Tertuliano har saknat.

Tertuliano får allt svårare att acceptera tanken på att det finns en annan version av honom, en som har lyckats där han själv har misslyckats. Hans liv, som han tidigare sett som ensamt och förutsägbart, får nu en ny dimension av oro och osäkerhet. Han börjar misstänka att hans dubbelgångare på något sätt lever ett liv som han själv skulle kunna ha haft, men som han inte har. Tertuliano dras in i en spiral av besatthet och i sin jakt på att förstå denna andra person förlorar han gradvis kontrollen över sitt eget liv. Hans relationer till de människor han tidigare känt börjar förändras. Han blir mer och mer isolerad, vilket förstärks av hans känsla av att vara osynlig och obetydlig i världen.

När Tertuliano konfronterar António en andra gång, visar det sig att deras liv inte är helt oberoende av varandra. António har också känt igen Tertuliano och uttrycker en form av rädsla och osäkerhet kring hans existens. Genom dialogen mellan de två männen framkommer att de inte bara delar ett yttre utan även, på något sätt, har dragit olika vägar i livet baserat på olika val och omständigheter. Trots att de verkar vara exakt lika på ytan, är deras inre världar olika. Tertuliano har förlorat sin självkänsla, och det blir klart för honom att han inte bara söker en förklaring till dubbelgångaren, utan han söker också förlåtelse för sina egna livsval och misslyckanden. Han försöker på olika sätt att förstå hur hans liv har lett honom till denna punkt där han plötsligt står inför sitt eget spegelbild, men det är som om spegeln har splittrats i två delar.

Tertulianos jakt på António eskalerar och han blir allt mer desperat. Han försöker genom olika handlingar att ta kontroll över sitt eget öde, men hans liv verkar i allt större grad styras av hans dubbelgångares närvaro. Tertuliano konfronterar sin egen rädsla för döden och för den existentiella ångesten som följer med att inse att hans liv kanske inte har haft någon verklig betydelse. Genom sina möten med António börjar han förstå att deras likheter och olikheter inte går att lösa genom ytliga konfrontationer eller konflikter. Det är något djupare och mer grundläggande i deras möte, något som handlar om att förstå sin egen plats i världen och försonas med den existentiella ensamheten.

Efter en rad intensiva möten med sin dubbelgångare och en känslomässig och psykologisk nedbrytning, börjar Tertuliano fundera på hur han kan lösa sin situation. Han inser att det inte handlar om att eliminera António eller att förlora sig själv i besattheten av denna andra person. I stället börjar han förstå att han måste återvända till sig själv, till sitt eget liv och sina egna val. Romanens avslutning är öppen och ambivalent. Tertuliano står inför valet att acceptera sin egen existens som den är och försöka hitta en väg ut ur sin inre kris, eller att fortsätta jakten på sin dubbelgångare, vilket riskerar att leda honom ännu djupare in i en ond cirkel av självtvivel och förlust.

José Saramago skildrar i Dubbelgångaren en psykologisk resa som utforskar frågor om identitet, spegelbilder och existensens natur. Romanen ställer de stora frågorna om vad som gör oss till de vi är och hur vi definierar oss själva i relation till andra. Genom Tertuliano Máximo Afonso, en man som plötsligt konfronteras med sin egen spegelbild i form av en exakt dubbelgångare, reflekterar Saramago över människans existentiella ångest och behovet av att finna mening i en värld där vi ofta kan känna oss som främlingar för oss själva.