Sammanfattning av Mordet i katedralen av T S Eliot
- Carl Lindblom
- 22 feb.
- 3 min läsning
Uppdaterat: 6 mars
Pjäsen Mordet i katedralen, med originaltitel Murder in the cathedral, av T S Eliot, utspelar sig i december 1170 i Canterbury och kretsar kring mordet på ärkebiskopen Thomas Becket, som återvänder till England efter sju år i exil. Han har varit i konflikt med kung Henrik II om kyrkans rättigheter och dess självständighet från den kungliga makten. Handlingen inleds med att stadens kör av kvinnor, som fungerar som en grekisk kör, uttrycker sin oro och rädsla över Beckets återkomst. De känner att något fruktansvärt är på väg att hända och vill inte bli indragna i det. De representerar vanliga människors perspektiv och deras instinktiva rädsla för politiska och religiösa maktkamper.
När Becket anländer till Canterbury välkomnas han av prästerna, som är både glada och nervösa över hans återkomst. De vet att hans närvaro kommer att orsaka konflikter och kanske till och med våld. Becket själv verkar lugn och beredd att möta sitt öde, men han är medveten om de faror som väntar honom. Han håller en predikan där han talar om martyrskap och vad det innebär att dö för sin tro. Han betonar att en martyr inte söker sin egen död utan blir ett redskap för Guds vilja.

Under Beckets tid i Canterbury besöks han av fyra frestare, var och en representerande olika sätt att kompromissa med makten eller undvika sitt öde. Den första frestaren uppmanar honom att söka njutning och trygghet genom att hålla sig borta från konflikter. Den andra frestaren föreslår att han borde samarbeta med kungen för att återfå sin tidigare politiska makt. Den tredje frestaren menar att han borde alliera sig med adeln och utmana kungen genom att utnyttja den politiska oron. Den fjärde frestaren, som är den mest skrämmande och svåraste att avvisa, uppmanar honom att acceptera martyrskapet av egoistiska skäl – att bli en martyr för sin egen ära och för att få en plats i historien. Becket avvisar alla dessa frestelser och inser att han måste dö inte för sin egen skull, utan för Gud.
Efter dessa prövningar besöks Becket av fyra riddare som representerar kungens vilja. De kräver att han ska lyda kungen och acceptera den kungliga makten över kyrkan. Becket vägrar, vilket leder till att riddarna lämnar platsen, men det står klart att de planerar att återvända och döda honom. Körens oro ökar, och prästerna försöker övertala Becket att fly, men han vägrar. Han inser att martyrskapet är hans öde och accepterar det med en känsla av frid.
På kvällen den 29 december 1170 återvänder riddarna till katedralen och konfronterar Becket en sista gång. Han står fast vid sin tro och vägrar kompromissa. De fyra riddarna mördar honom brutalt framför altaret. Efter mordet tar riddarna till orda direkt till publiken och försöker rättfärdiga sitt agerande. De hävdar att de inte är mördare utan att de har handlat i kungens och rikets bästa intresse. De argumenterar för att Becket själv hade sökt martyrskapet och att hans död därför var oundviklig.
Efter mordet avslutar kören pjäsen genom att uttrycka sin sorg och sin insikt om att de inte kan undvika historiens gång. De inser att Beckets martyrskap har förändrat allt, men att de fortfarande är fast i sin vardag och sitt enkla liv. Deras sista ord är en bön om att Gud ska ha förbarmande över dem och över världen.
Commentaires