Sammanfattning av Misantropen (franska Le misanthrope) av Molière

Misantropen, originaltitel Le misanthrope, är en pjäs av av Molière. Alceste är en man med starka principer och en kompromisslös syn på ärlighet. Han föraktar det franska hovets och samhällets ytlighet, där människor smickrar varandra och ljuger för att hålla sig väl med de som har makt och inflytande. Han anser att sanningen alltid måste sägas, oavsett konsekvenserna, och han avskyr hyckleri mer än något annat. Trots sin hårda kritik av samhället är Alceste förälskad i Célimène, en ung och vacker änka som trivs i den värld han föraktar. Célimène är kvick, charmerande och älskar att omge sig med beundrare, särskilt män som hon driver med och hånar bakom deras ryggar. Hon är motsatsen till Alceste – medan han värderar uppriktighet, behärskar hon konsten att manipulera och navigera i det sociala spelet.

Molière 1658, målning av Pierre Mignard

Alceste hamnar i problem redan i början av pjäsen när han vägrar kompromissa med sina ideal. Han hamnar i en dispyt med en man vid namn Oronte, som är en viktig person vid hovet. Oronte har skrivit en sonett och ber Alceste om en ärlig åsikt. Alceste, som inte kan ljuga, säger rakt ut att dikten är medioker och dåligt skriven. Oronte blir förolämpad och anmäler Alceste till en domstol för ärekränkning. Philinte, Alcestes vän och motpol, försöker övertala honom att vara mer taktfull och anpassa sig till samhällets normer, men Alceste vägrar. Han anser att världen är korrupt och att han inte vill delta i det spel alla andra verkar acceptera.

Blå slottet av L M Montgomery E-bok EPUB 49kr

Köp nu

Samtidigt fortsätter Alceste att kämpa med sina känslor för Célimène. Han älskar henne passionerat, men han plågas av svartsjuka och tvivel. Han misstänker att hon är omgiven av andra beundrare och att hon inte är trogen honom. Célimène är medveten om hans svartsjuka och njuter av uppmärksamheten hon får från andra män, inklusive Acaste, Clitandre och Oronte. Hon flirtar och smickrar dem, men hennes verkliga känslor är svåra att tyda.

Under en av Célimènes salonger samlas flera personer, inklusive Eliante, Célimènes mer reserverade kusin, och Arsinoé, en äldre kvinna som är avundsjuk på Célimènes skönhet och sociala framgång. Arsinoé utger sig för att vara dygdig och moralisk, men hon är lika insyltad i hovets spel som alla andra. Hon låtsas ge Alceste vänliga råd, men hennes egentliga syfte är att vinna honom för sig själv. Hon berättar för Alceste att Célimène är falsk och otrogen och erbjuder sig att visa honom bevis på hennes svek.

Alceste blir mer och mer frustrerad. Han älskar Célimène men kan inte tolerera hennes sätt att leva. Han konfronterar henne gång på gång, men hon svarar med kvickhet och undanflykter. Hon menar att det är naturligt att ha många vänner och att han är för sträng i sina krav. När han ställs inför valet att acceptera Célimène som hon är eller lämna henne, plågas han av sitt beslut.

Samtidigt fortsätter rättegången mot Alceste på grund av hans förolämpning av Oronte. Domstolen dömer honom, och han vägrar att göra avbön. Han är fast besluten att lämna samhället och bosätta sig på en avlägsen plats där han slipper allt hyckleri.

Under pjäsens klimax avslöjas Célimènes dubbelspel. Hennes kärleksbrev till flera av hennes beundrare kommer i dagen, och alla män som tävlat om hennes gunst inser att hon har lekt med dem. Acaste och Clitandre förkastar henne direkt, och Oronte, som tidigare försvarat henne, vänder sig också emot henne. Alceste ser bevisen på hennes falskhet men kan ändå inte sluta älska henne.

Trots sveket erbjuder han henne en sista utväg. Han föreslår att de drar sig tillbaka från världen och lever ett ensamt liv tillsammans, långt från samhällets lögner och ytlighet. Célimène, som älskar sitt sociala liv, avvisar detta. Hon vill inte offra sin frihet för Alcestes skull.

Därmed förlorar Alceste allt. Hans idealism har lett honom till isolation, hans kärlek är omöjlig, och han har blivit en främling i sin egen värld. Han beslutar sig för att gå sin väg ensam och förkastar allt och alla.

Philinte och Eliante, som under pjäsens gång har funnit varandra, representerar ett mer balanserat synsätt. De förstår att världen inte är perfekt, men de är beredda att leva i den och göra det bästa av situationen. Deras förnuftiga inställning står i kontrast till Alcestes kompromisslösa idealism, som i slutändan leder honom till ensamhet.

Pjäsen slutar med att Alceste drar sig undan, oförmögen att finna sin plats i ett samhälle som han föraktar men som han ändå inte kan undkomma.