Sammanfattning av Den adelstokige borgaren av Molière

Den adelstokige borgaren, med originaltitel Le Bourgeois gentilhomme, är en komedi av Molière. Monsieur Jourdain är en rik borgare som har blivit besatt av att upphöja sin status och bli en del av adeln. Trots att han saknar både börd och bildning är han fast besluten att bete sig som en ädling och omge sig med allt som han tror tillhör den aristokratiska livsstilen. För att uppnå sitt mål anlitar han en rad lärare inom olika konstformer – dans, musik, fäktning och filosofi – för att lära sig de färdigheter han anser vara nödvändiga för en adelsman. Han har dock mycket svårt att förstå de finesser som krävs, och hans försök att bete sig sofistikerat framstår ofta som löjeväckande.

Molière 1658, målning av Pierre Mignard

Trots att hans fru och tjänare skrattar åt hans fåfänga, är han fast besluten att fortsätta sin väg mot förfining. Han är särskilt stolt när hans filosofilärare lär honom att han hela sitt liv har talat i prosa utan att ens veta om det. Hans ambition att bli en del av aristokratin gör honom också lättlurad, särskilt i händerna på personer som ser en möjlighet att utnyttja hans fåfänga.

Blå slottet av L M Montgomery E-bok EPUB 49kr

Köp nu

Hans största önskan är att gifta bort sin dotter, Lucile, med en adelsman, även om hon redan är förälskad i Cléonte, en ung man av borgerlig härkomst. Lucile och Cléonte älskar varandra uppriktigt, men Monsieur Jourdain vägrar att ge sitt samtycke eftersom Cléonte inte är adlig. Hans fru försöker tala honom till rätta och påpekar att adliga titlar inte betyder något om personen i fråga saknar pengar eller karaktär, men Jourdain är obeveklig.

Under tiden får Jourdain besök av den sluge och äregirige greve Dorante, som ser en möjlighet att utnyttja honom. Dorante är en adelsman men har inga pengar, så han smickrar Jourdain och utnyttjar hans önskan att närma sig aristokratin. Han låtsas vara hans vän och lovar att introducera honom för hovet. I själva verket lurar han honom att finansiera hans egna extravaganta utgifter, bland annat genom att få honom att betala för dyra presenter till markisinnan Dorimène, en kvinna som Dorante själv försöker uppvakta. Jourdain, som är blind för bedrägeriet, tror att gåvorna skickas i hans eget namn och blir övertygad om att Dorimène börjar fatta tycke för honom.

Samtidigt blir Cléonte och hans tjänare Covielle alltmer frustrerade över Jourdains ovilja att låta Lucile gifta sig med en borgare. Covielle föreslår en listig plan för att lura Jourdain och få honom att ge sitt samtycke. De iscensätter en farsartad bluff där Cléonte utger sig för att vara en högstående turkisk prins, som av en lycklig slump har blivit förälskad i Lucile.

För att övertyga Jourdain organiseras en påhittad turkisk ceremoni, där Cléonte och hans män klär ut sig i exotiska kläder och låtsas genomföra en högtidlig ritual. Jourdain, som är djupt imponerad av alla former av aristokratisk eller utländsk prakt, går på bluffen och blir överlycklig över att ha en "prins" som svär sin kärlek till hans dotter. Han accepterar därför giftermålet, helt omedveten om att han i själva verket har gett sin välsignelse till samma unge man som han tidigare avvisat.

Samtidigt avslöjas Dorantes bedrägeri. När Dorimène får reda på att det är Jourdain som har finansierat alla presenter blir hon upprörd och förnedrad över att ha blivit utnyttjad i ett spel av falska löften. Dorante försöker prata sig ur situationen, men Jourdain börjar ana att han har blivit lurad.

I slutändan är Jourdain fortfarande lika besatt av sin adelstokighet som i början, trots att han har blivit grundlurad. Han är nöjd med att tro att han nu är en del av aristokratin, medan hans familj och tjänare ser på honom med en blandning av frustration och förakt. Pjäsen slutar med att han, ovetande om hur han har manipulerats, fortfarande försöker bete sig som en ädling och frossar i sin illusion av förfining.