Väggen av Marlen Haushofer är en introspektiv och existentiell roman om en kvinnas plötsliga isolering och överlevnad i naturen. Huvudpersonen, en kvinna i medelåldern, berättar sin historia genom att skriva i en dagbok. Hon besöker ett par vänner i deras stuga i en avlägsen alpdal, men när hon vaknar morgonen därpå är hon ensam. När hon försöker återvända till byn, stöter hon på en osynlig, ogenomtränglig vägg som skärmar av hela dalen från omvärlden. Hon inser att alla människor på andra sidan väggen är döda, orörliga som statyer.
Chocken och desperationen över hennes situation förbyts sakta till en mer praktisk inställning, där hon förstår att hon måste acceptera sitt öde och överleva på egen hand. Med sina begränsade resurser och utan någon kontakt med civilisationen tvingas hon lära sig att leva av vad naturen kan erbjuda. Den enda sällskap hon har är en ko vid namn Bella, en hund som heter Lo och en katt. Djuren blir hennes nya familj och källa till tröst och trygghet och de utvecklar ett starkt band som hjälper henne att hantera sin isolering.

Marlen Haushofers skrivmaskin, på museum i Molln, Foto: Elena Ternovaja, Licens: Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0
Hon börjar odla sin egen mat och skaffa sig kunskap om hur man överlever under sådana extrema förhållanden. Livet i dalen kräver ett stadigt arbete och hon vänjer sig vid ett vardagsliv som kretsar kring de mest grundläggande överlevnadsuppgifterna – att odla potatis, samla ved, skörda foder till djuren och jaga för kött. Hon blir alltmer självtillräcklig och hennes relation till naturen fördjupas. De dagliga sysslorna blir en form av meditativ rutin, som hjälper henne att hålla sig mentalt stark i sin ensamhet.
Men trots den stabilitet hon skapar, växer en känsla av sorg och saknad. Hon reflekterar ofta över sitt tidigare liv, relationer och det samhälle hon nu är fullständigt avskuren från. Med tiden blir hennes minnen från det gamla livet blekare och hennes band till djuren och naturen stärks. Den tillvaro hon skapar är både hård och fylld av en enkel, naturlig skönhet och hon finner sig allt mer hemma i den. Hon slutar att räkna tiden, eftersom den inte längre har samma mening.
Under berättelsens gång skildras kvinnans inre resa lika mycket som den yttre. Hon brottas med existentiella frågor om meningen med livet och hennes ensamhet ger henne utrymme att fundera över vad det innebär att vara människa. Trots den påtvingade isolationen kommer hon till insikt om att människan egentligen alltid är ensam och att de sociala banden från hennes tidigare liv endast gav en tillfällig tröst. Nu när hon lever nära naturen och beroende av sina egna krafter, känner hon en ny sorts frihet och självinsikt.
Väggen som skärmar av henne från världen blir en symbol för hennes inre barriärer, de gränser som livet och samhället placerat runt henne. När hon inte längre behöver bry sig om sociala normer eller förväntningar, upplever hon en frigörelse och blir medveten om sin egen identitet och styrka. Det nya livet är tudelat, hon upplever stunder av djup fred och harmoni men också förtvivlan och rädsla, särskilt när djuren blir sjuka eller när hon konfronteras med tanken på sin egen dödlighet.
Med tiden sker även förluster och hennes band till djuren blir smärtsamt tydligt när hon måste konfrontera deras dödlighet. En särskilt traumatisk händelse är när Lo, hennes älskade hund, dör. Lo har varit hennes mest trofasta vän och sällskap och hans död påverkar henne djupt. Trots att hon är van vid att leva utan mänskliga band, är Lo's bortgång en påminnelse om den bräcklighet och smärta som livet innebär, oavsett om man är ensam eller i sällskap.
Under romanens gång blir kvinnans situation alltmer osäker. Hon upptäcker spår efter en mystisk man som hon misstänker har dödat några av hennes djur. Denna hotande närvaro påminner henne om farorna som kan finnas även i isolering. Men hon får aldrig veta vem mannen var eller vad hans motiv kan ha varit. I slutändan står hon ensam igen, med insikten att hennes överlevnad beror helt på hennes egen styrka och uthållighet.
Historien slutar utan upplösning; kvinnan är kvar i sin dal, i sin ensamhet, omgiven av naturen och det fåtal djur som överlevt. Hon fortsätter att leva dag för dag, i ett liv som är enkelt men också fullt av den skönhet och tragik som kommer av att vara en del av den naturliga världen.

Minnestavla över Marlen Haushofer i Steyr, Foto: Christoph Waghubinger (Lewenstein), Plakett: Erich Fröschl (Förlaga), Christian Pramesberger (Utförande) , Licens: Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0
Comments