top of page

Sammanfattning av Tummelisa av H.C. Andersen

"Tummelisa" av H.C. Andersen är en vacker och gripande saga om en liten flickas resa genom en värld fylld av faror, vänskap och sökandet efter tillhörighet. Berättelsen börjar med en kvinna som länge har önskat sig ett barn. Hon vänder sig till en gammal häxa för hjälp och får ett magiskt korn av säd som hon ska plantera. När kornet växer upp ur jorden, slår det ut en blomma med vackra kronblad. När kvinnan öppnar blomman, finner hon en liten flicka, inte större än en tumme, sittande därinne. Flickan är så liten och näpen att kvinnan ger henne namnet Tummelisa.


Tummelisa lever ett lyckligt liv hos kvinnan och sover i en vacker valnötsskalssäng med kronblad som täcke. Hon sjunger vackra sånger som fyller hemmet med glädje. Men en natt, medan Tummelisa sover, tar en ful och klumpig padda sig in i huset. Denna padda, som letar efter en fru till sin son, blir förtjust i Tummelisa och tänker att hon ska bli den perfekta bruden. Tyst smyger hon fram, tar upp valnötsskalet där Tummelisa sover och bär bort henne till ån där paddorna bor.

H. C. Andersen 1836, målning av Christian Albrecht Jensen
H. C. Andersen 1836, målning av Christian Albrecht Jensen

När Tummelisa vaknar befinner hon sig på ett stort näckrosblad mitt i ån. Paddan och hennes son försöker övertyga Tummelisa om att hon ska gifta sig med paddsonen, men Tummelisa finner honom motbjudande och gråter av sorg. De lämnar henne på näckrosbladet medan de förbereder bröllopet. Under tiden får en grupp fiskar syn på henne. De tycker synd om den lilla flickan och vill hjälpa henne. Fiskarna gnager av stjälken på näckrosbladet så att hon kan flyta iväg med strömmen.


Tummelisa glider vidare på bladet och möter snart en vacker fjäril som blir hennes vän. Hon binder fast fjärilen vid bladet med ett grässtrå för att hålla sig sällskap medan de färdas längs ån. Men snart flyger en stor skalbagge förbi och får syn på Tummelisa. Skalbaggen blir fascinerad av hennes skönhet och griper tag i henne för att bära henne till sitt träd. Tummelisa känner sig rädd och ensam, särskilt när hon tvingas lämna fjärilen bakom sig.


Skalbaggen visar upp Tummelisa för de andra skalbaggarna, men de anser att hon är ful eftersom hon inte ser ut som dem. De hånar henne och tycker att hon är konstig eftersom hon bara har två ben och saknar antenner. Även om skalbaggen först tyckte om Tummelisa, börjar han påverkas av de andra och lämnar henne ensam i trädet. Tummelisa känner sig återigen övergiven och försöker klara sig själv i naturen.


Sommaren går, och Tummelisa tvingas anpassa sig till livet i det fria. Hon bygger en säng av grässtrån och äter honungsdroppar och dagg för att överleva. När hösten kommer blir det allt kallare, och Tummelisa börjar söka skydd. En dag finner hon en liten ingång till ett musbo under jorden, där en vänlig åkermus bor. Åkermusen bjuder in Tummelisa att bo hos henne under vintern, och Tummelisa tackar tacksamt ja.

Åkermusen är snäll men också praktisk och tänker mycket på sitt eget välbefinnande. Hon berättar för Tummelisa att de snart ska få besök av hennes granne, en rik och inflytelserik mullvad. Mullvaden, som är mycket förmögen men också tråkig och stel, blir genast förtjust i Tummelisa och föreslår att han ska gifta sig med henne. Åkermusen ser detta som en fantastisk möjlighet och börjar förbereda Tummelisa för det kommande äktenskapet.


Tummelisa är inte alls intresserad av mullvaden. Hon finner honom dyster och kall, särskilt eftersom han hatar solen och blommorna som Tummelisa älskar. Men hon vågar inte säga emot åkermusen, som hela tiden påminner henne om hur trygg och bekväm hon kommer att vara som mullvadens fru. Under en promenad i en av mullvadens underjordiska gångar, finner Tummelisa en svala som ligger livlös på marken. Åkermusen och mullvaden avfärdar svalan som meningslös, men Tummelisa känner medlidande och täcker över fågeln med löv för att hålla den varm.


Till Tummelisas glädje märker hon att svalan fortfarande lever. Under nätterna smyger hon sig till svalan och tar hand om den, ger den mat och berättar sina bekymmer. När våren kommer, återfår svalan sin styrka och tackar Tummelisa för hennes godhet. Svalan erbjuder sig att ta Tummelisa med sig bort från åkermusen och mullvadens gångar, men Tummelisa vågar inte lämna sin trygga plats ännu. Hon säger farväl till svalan och hoppas att hon en dag ska kunna finna sin egen väg.


När sommaren närmar sig, blir Tummelisa allt mer pressad att gifta sig med mullvaden. Åkermusen är fast besluten att bröllopet ska ske, trots Tummelisas olycka. Men just när ceremonin ska äga rum, hör Tummelisa svalans sång utanför. Svalan har återvänt och erbjuder sig ännu en gång att ta henne med sig. Den här gången tar Tummelisa mod till sig och klättrar upp på svalans rygg. De flyger iväg tillsammans, lämnar de mörka gångarna och åkermusens trångsynthet bakom sig.


Svalan flyger med Tummelisa över landskapen tills de når ett varmt och vackert land fyllt av blommor och grönska. Svalan sätter ner Tummelisa på en blomma, där hon möts av en överraskning – en liten kung, inte större än hon själv, stiger fram ur blomman. Han är älvornas prins och blir genast förälskad i Tummelisa.


Prinsen erbjuder henne att bli hans drottning och ger henne två små vingar så att hon kan flyga och leva bland blommorna tillsammans med honom. Tummelisa, som äntligen har hittat en plats där hon passar in och är omgiven av skönhet och kärlek, tackar ja. Hon blir älvornas drottning och lever lyckligt tillsammans med prinsen i deras blomsterland.


Sagan avslutas med att svalan, som också har funnit sin plats i det varma landet, berättar historien för sin publik. Tummelisas resa är en berättelse om att övervinna motgångar, finna sin plats i världen och följa sitt hjärta trots de hinder och faror som står i vägen. Genom sin godhet, mod och styrka, finner Tummelisa till slut sin sanna lycka och tillhörighet.

Comments


bottom of page