Sammanfattning av Timon av Aten av William Shakespeare

Timon av Aten är en tragedi av William Shakespeare som handlar om en rik och generös atenare vid namn Timon, vars överdrivna frikostighet leder till hans undergång. Berättelsen skildrar hans uppgång, fall och hans slutgiltiga bitterhet mot mänskligheten när han blir förrådd av de människor han tidigare hjälpt.

Timon är en adelsman i Aten som är känd för sin gästfrihet och generositet. Han lever ett liv i överflöd och är alltid beredd att spendera sina pengar på sina vänner, hålla praktfulla banketter och hjälpa dem som behöver stöd. Många aristokrater, konstnärer och filosofer samlas runt honom, och han behandlar dem alla med samma vänlighet och öppenhet. En av dessa är poeten, som lovprisar Timons generositet och påstår att hans storsinthet inspirerar hans skrivande. Målaren påstår att hans senaste konstverk är en hyllning till Timon och ger honom det som en gåva, medan juveleraren visar honom en vacker juvel och insinuerar att Timon borde köpa den för att ytterligare befästa sitt rykte som en storslagen välgörare.

William Shakespeare 1610

Timon avfärdar all form av försiktighet eller ekonomisk återhållsamhet, trots att hans trogna tjänare Flavius försöker varna honom. Flavius, som är Timons hovmästare, är den enda som ser att hans herres förmögenhet snabbt försvinner och att hans så kallade vänner endast utnyttjar hans generositet. Timon lyssnar dock inte på Flavius varningar och fortsätter att ge bort pengar och värdeföremål utan tanke på konsekvenserna.

Blå slottet av L M Montgomery E-bok EPUB 49kr

Köp nu

Bland dem som ofta besöker Timons hushåll finns Apemantus, en cynisk filosof som inte är imponerad av Timons generositet. Till skillnad från de andra kring Timon söker Apemantus inget från honom och hånar snarare hans sätt att leva. Han menar att de människor Timon kallar sina vänner enbart finns där för att ta del av hans rikedom och att de kommer att vända sig mot honom när pengarna tar slut. Timon, som har en naiv tro på vänskap och mänsklig godhet, avfärdar Apemantus som en bitter och pessimistisk man.

En annan viktig person i Timons liv är Alcibiades, en krigare och ledare som ofta umgås i hans kretsar. Till skillnad från de andra är Alcibiades en ärlig man som visar en verklig lojalitet mot Timon. Men han har sina egna bekymmer, särskilt när det gäller hur Atens ledare behandlar honom och hans soldater.

Efter att ha levt ett liv i lyx och överflöd får Timon plötsligt beskedet att han är bankrutt. Han har inget kvar av sin förmögenhet och inser att han är skuldsatt. Han vänder sig då till sina vänner, de som han generöst hjälpt tidigare, och ber dem om ekonomiskt stöd. Han förväntar sig att de ska återgälda hans välvilja, men till sin fasa upptäcker han att de alla avvisar honom. En efter en ger de ursäkter för att inte hjälpa honom, och Timon inser att han har blivit sviken av dem alla. De människor som han en gång litade på och betraktade som nära vänner visar sig vara falska och själviska.

Denna insikt får Timon att drabbas av en djup kris. Hans besvikelse förvandlas snabbt till bitterhet och hat mot hela mänskligheten. Han samlar sina återstående resurser och bjuder in stadens aristokrater till en sista bankett. Gästerna anländer, förväntansfulla som alltid, men i stället för att servera en praktfull måltid serverar Timon dem kokt vatten och kastar smuts på dem. Han fördömer deras girighet och svek och förbannar både dem och hela det atenska samhället. Därefter lämnar han Aten och drar sig tillbaka till en öde plats i vildmarken, där han väljer att leva som en eremit, bortkopplad från resten av världen.

När Timon bosätter sig i vildmarken lever han i en håla och överlever på vad han kan hitta i naturen. Hans förbittring mot mänskligheten växer och han tillbringar dagarna med att förbanna allt och alla. En dag, när han gräver i marken, upptäcker han till sin förvåning en stor skatt av guld. Men istället för att bli glad ser han guldet som ännu en symbol för mänsklig korruption och vill inte använda det för sin egen vinning.

Snart sprids ryktet om att Timon har hittat guld, och människor börjar söka upp honom i hopp om att få del av hans nyfunna rikedom. Först anländer Apemantus, som ironiskt nog är den enda personen som Timon respekterar. Apemantus försöker få Timon att förstå att hans hat mot mänskligheten bara är en annan form av beroende av den, men Timon avfärdar honom.

Därefter kommer en grupp tjuvar, som hoppas kunna stjäla från Timon, men han hånar dem och ger dem guld frivilligt, med orden att de ska använda det för att fortsätta sprida ondskan i världen.

Alcibiades, som vid denna tidpunkt har fallit i onåd hos Aten och förbereder en attack mot staden, hör också talas om Timons guld och söker upp honom. Alcibiades är en av få som fortfarande visar en viss omtanke för Timon, men den en gång så generöse atenaren har nu tappat all tilltro till människan. Han skänker en del av sitt guld till Alcibiades, men inte för att stödja någon form av rättvisa, utan snarare för att påskynda Atens undergång.

Även Timons trogna tjänare Flavius kommer för att leta efter sin herre. Till skillnad från de andra har Flavius alltid varit lojal och verkligen brytt sig om Timon. När han finner honom i vildmarken gråter han av sorg över hans tillstånd. Timon blir rörd av denna genuina lojalitet, men hans hjärta är för bittert för att återvända till det liv han en gång kände.

Slutligen drar sig Timon tillbaka än mer från mänskligheten, gräver sin egen grav och författar en inskription som förklarar hans förakt för världen. När Alcibiades senare intar Aten och erbjuder försoning till stadens ledare, får han höra att Timon är död. Han läser Timons epitaf, där den förbittrade mannen uttrycker sitt hat mot människosläktet ända in i döden. Alcibiades avslutar pjäsen med att erbjuda fred till Aten, men Timons tragiska öde står kvar som en påminnelse om girighetens, svekets och mänsklighetens förgänglighet.