Sammanfattning av Svinalängorna av Susanna Alakoski

Svinalängorna av Susanna Alakoski är en gripande roman om att växa upp i ett 1970-talets Sverige där klasskillnader och social utsatthet präglar vardagen. Genom huvudkaraktären Leenas ögon får vi en inblick i hur det är att vara barn till finländska invandrare som kämpar med fattigdom och missbruk, samtidigt som de försöker hitta sin plats i det svenska samhället. Berättelsen skildrar hur Leenas barndom formas av hennes omgivning, med både små ljusglimtar och stora mörka skuggor.

Leena växer upp i Ystad, i ett bostadsområde som är en symbol för de sociala problem som många invandrarfamiljer och arbetarklassfamiljer möter. Området, som av invånarna kallas för Svinalängorna, är slitet och förfallet, med lägenheter som snabbt blir hem åt människor med stora drömmar men små möjligheter. Här bor Leena tillsammans med sina föräldrar och sina två syskon och livet i Svinalängorna präglas av föräldrarnas kamp mot sina egna demoner.

Susanna Alakoski 2012, Foto: Frankie Fouganthin , Licens: Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0

Leenas föräldrar, som emigrerat från Finland, kämpar med att anpassa sig till sitt nya liv i Sverige. Fadern är ofta frånvarande och försjunken i sitt alkoholmissbruk, medan modern, som också kämpar med missbruk och psykisk ohälsa, försöker hålla ihop familjen men misslyckas gång på gång. När föräldrarnas problem förvärras blir Leena och hennes syskon tvungna att anpassa sig till en vardag där de ofta får ta hand om sig själva och varandra. Leena får tidigt lära sig att läsa av föräldrarnas humör och hantera sin egen rädsla, samtidigt som hon söker trygghet och normalitet utanför hemmet.

Trots den tunga vardagen finner Leena glädje och tillflykt i sin vänskap med Åse, en jämnårig flicka som bor i samma område. Tillsammans skapar de sin egen värld av lekar och drömmar om framtiden, där de fantiserar om att en dag ta sig bort från Svinalängorna. Åse och Leena delar många av sina hemligheter och förstår varandra på ett sätt som ingen annan gör, vilket ger Leena styrka att uthärda situationen hemma. Men Åses familj, liksom Leenas, har sina egna problem och svårigheter och vänskapen ställs inför svåra prövningar när de båda flickorna inser att de inte kan fly från sin verklighet.

I takt med att Leena blir äldre och mer medveten om sin omvärld börjar hon förstå vad hennes föräldrar går igenom och samtidigt växer en känsla av skam och ilska över hur de lever sina liv. Skolan blir en plats där hon tvingas konfrontera både sina egna och andras fördomar och hon börjar känna att hon inte hör hemma någonstans – varken i Sverige eller i Finland. Leena får kämpa med att skapa en egen identitet i en miljö där hon ständigt påminns om sin och sin familjs sociala status.

Leenas relation till sina föräldrar är komplex. Hon älskar dem, men hatar samtidigt det kaos och den otrygghet de skapar. När de dricker förvandlas hemmet till en plats präglad av våld och oberäknelighet och Leena tvingas ofta bli vuxen långt innan sin tid. Hon får gång på gång se sina föräldrar lova bättring, bara för att kort därefter återfalla i samma mönster. Detta skapar en cykel av hopp och besvikelse som gör att Leena till slut slutar att tro på att förändring är möjlig.

Med tiden blir föräldrarnas missbruk så allvarligt att socialtjänsten börjar ingripa och Leena och hennes syskon hamnar ibland hos fosterfamiljer eller hos släktingar. Dessa perioder ger Leena en kort respit från kaoset hemma, men hon känner sig ständigt dragen tillbaka till sin familj, oavsett hur svår situationen är. Leena brottas med en blandning av lojalitet, kärlek och sorg och även när hon ser sina föräldrar förstöra både sina egna och barnens liv, kan hon inte helt överge dem.

Svinalängorna skildrar också det svenska samhället under denna tid, där ideal om välfärd och jämlikhet kontrasteras mot de verkliga sociala problemen. Invandrarfamiljer som Leenas förväntas anpassa sig och bli en del av den svenska gemenskapen, men i praktiken är de ofta marginaliserade och bemöts med fördomar. Leena får tidigt erfara både klassförakt och rasism och hon inser att de sociala och ekonomiska klyftorna är en del av det som gör livet i Svinalängorna så hårt.

Romanen når sin klimax när Leena, som tonåring, slutligen börjar förstå att hennes föräldrar aldrig kommer att förändras. Efter flera svek och brutna löften börjar hon distansera sig känslomässigt från dem och planerar sitt eget sätt att lämna Svinalängorna. Hon inser att om hon ska ha en chans att leva ett bättre liv, måste hon lämna det förflutna bakom sig. Men denna insikt är smärtsam, eftersom det innebär att hon måste göra upp med sina egna känslor av skuld och lojalitet gentemot sin familj.

Svinalängorna är en roman om att överleva trots svåra omständigheter och om att försöka finna sin egen väg när allt omkring en tycks falla sönder. Susanna Alakoski skildrar på ett hjärtskärande men ändå hoppfullt sätt hur barn som Leena tvingas navigera en värld fylld av besvikelser och kamp, men där de också finner styrka och motståndskraft i de små glädjeämnen som livet trots allt kan erbjuda.