Svarta Katten av Edgar Allan Poe är en intensiv och psykologiskt djup berättelse som utforskar teman som skuld, ondska och självdestruktion. Novellen berättas i första person av en anonym berättare som befinner sig i fängelse och väntar på sin avrättning. Han börjar med att berätta att han vill ge en redogörelse för de händelser som ledde fram till hans fall och hävdar att han inte är galen, trots att han vet att många kommer att betvivla hans berättelse.
Berättaren beskriver sin barndom som lycklig och förklarar att han tidigt utvecklade en kärlek till djur. När han växte upp blev denna kärlek en passion, och han hade alltid flera husdjur. När han gifte sig med en kvinna som delade hans intresse för djur, fylldes deras hem med olika slags husdjur, inklusive fåglar, en hund, kaniner, en apa och framför allt en stor svart katt vid namn Pluto. Berättaren och Pluto har ett särskilt band, och katten blir hans favoritdjur.
Edgar Allan Poe 1849, färglagt.
Till en början verkar berättaren leva ett lyckligt och fridfullt liv, men allt förändras när han börjar dricka alkohol. Alkoholismen påverkar hans sinne och temperament, och han förvandlas från en mild och kärleksfull man till en aggressiv och våldsam person. Han börjar behandla både sin fru och sina djur illa, även om han initialt undviker att skada Pluto på grund av sin starka kärlek till katten. Men med tiden försvagas även detta band, och berättaren blir alltmer grym.
En kväll, när berättaren kommer hem berusad, blir han frustrerad på Pluto, som verkar undvika honom. Han grips av en plötslig ilska och fångar katten. Pluto biter honom i självförsvar, vilket triggar berättarens vrede. I ett raseriutbrott tar han en pennkniv och skär ut Plutos ena öga. När han nyktrar till ångrar han sitt hemska dåd, men denna ånger förvandlas snabbt till irritation och en känsla av maktlöshet.
Pluto återhämtar sig långsamt, men börjar undvika berättaren helt. Detta förargar honom ytterligare, och hans känsla av skuld blandas med en önskan att utöva makt över djuret. En dag, driven av vad han själv beskriver som "den onda impulsen", tar berättaren Pluto till trädgården och hänger katten i ett träd tills den dör. Han beskriver detta som ett avsiktligt och grymt brott, men erkänner att han utförde det med en känsla av triumf över sitt eget samvete.
Natten efter att han dödat Pluto brinner hans hus ned till grunden. Berättaren och hans fru klarar sig oskadda, men han är chockad över katastrofen. När han återvänder till ruinerna ser han en märklig syn: på en av väggarna, som är den enda delen av huset som står kvar, finns en avbildning av Pluto, hängd med ett rep runt halsen. Berättaren försöker hitta en logisk förklaring till detta och antar att någon granne måste ha kastat katten genom ett öppet fönster under branden, vilket gjorde att kroppen trycktes mot väggen och lämnade avtrycket.
Denna händelse fyller honom med både rädsla och skuld, men istället för att sluta dricka och förändra sitt beteende, sjunker han djupare ner i mörkret. Han börjar söka efter en ny katt som kan ersätta Pluto och finner en svart katt på en taverna. Katten är nästan identisk med Pluto, förutom en vit fläck på bröstet. Katten följer honom hem och blir snabbt en del av hushållet. Till en början är berättaren vänlig mot katten, men snart börjar han känna samma irritation och avsky som han gjorde mot Pluto. Katten verkar ständigt följa honom och påminna honom om hans tidigare brott.
Den vita fläcken på kattens bröst börjar också ändra form i berättarens ögon. Han tycker sig se att den gradvis antar formen av en galge, vilket fyller honom med skräck och skuld. Katten blir en symbol för hans dåliga samvete, och dess närvaro plågar honom ständigt. Han börjar hata katten och ser det som en demonisk varelse som har kommit för att straffa honom för hans synder.
En dag, när berättaren och hans fru befinner sig i källaren på sitt nya hem, blir han frustrerad över att katten är i vägen. I ett raseriutbrott försöker han slå katten med en yxa, men hans fru ingriper och stoppar honom. Driven av sin ilska och desperation vänder han sig istället mot henne och slår ihjäl henne med yxan. Han beskriver mordet som en impulsiv handling, driven av det mörker som har tagit över hans själ.
När han inser vad han har gjort, börjar han fundera på hur han ska bli av med kroppen. Han bestämmer sig för att mura in henne i en av väggarna i källaren, vilket han gör med stor precision och tillfredsställelse över sin egen skicklighet. Efter att ha gömt kroppen känner han en märklig känsla av lugn och övertygelse om att han kommer undan med sitt brott. Han märker också att katten har försvunnit och antar att den har lämnat huset, vilket ger honom ytterligare lättnad.
Polisen börjar snart söka igenom huset efter berättarens fru, men de hittar inga spår av henne. När de undersöker källaren är berättaren självsäker och följer med dem för att visa att han inte har något att dölja. I sin arrogans knackar han på väggen där han har murat in kroppen och skämtar om hur starkt byggt huset är. Men i samma ögonblick hörs ett skrik inifrån väggen – ett ljud som är både mänskligt och djuriskt.
Polisen river ner väggen och upptäcker kroppen av berättarens fru, med katten sittande ovanpå hennes huvud. Katten, som han trodde hade försvunnit, hade oavsiktligt murats in tillsammans med kroppen och överlevt. Berättaren inser att katten har varit hans baneman och att hans eget högmod och grymhet har lett till hans undergång.
Slutligen återvänder berättaren till sin nuvarande situation i fängelset, där han väntar på att bli avrättad för sina brott. Han avslutar sin berättelse med en känsla av oundviklighet och erkänner att han är en man som har förstört sig själv genom sina handlingar och sitt mörka sinne.
Svarta Katten är en berättelse om moralisk och psykologisk förfall. Genom berättarens självdestruktiva beteende utforskar Poe hur skuld, alkoholism och ondskans natur kan förvandla en människa till ett monster. Katten fungerar som en symbol för berättarens samvete och den skuld som han försöker undvika men som till slut överväldigar honom. Novellen är ett tidlöst mästerverk och en skrämmande skildring av människans förmåga till ondska.
ความคิดเห็น