Introduktion och bakgrund
Strändernas svall är en modern återberättelse av den klassiska berättelsen om Odysseus hemkomst från det Trojanska kriget, inspirerad av Homeros Odysséen. Eyvind Johnson, som tillhörde den svenska modernistiska författargenerationen, använder denna antika berättelse som en spegel för att utforska mänskliga teman som skuld, krigets efterverkningar och förgänglighetens tragik. Romanen publicerades 1946, kort efter andra världskrigets slut, vilket ger den ytterligare en dimension av reflektion över krigets konsekvenser och det personliga ansvaret hos dem som deltar i striderna.
I Strändernas svall låter Johnson den grekiske hjälten Odysseus bli en symbol för människans kamp mot ödet och försöken att återfinna sig själv efter en långvarig konflikt. Genom att utforska karaktärens inre liv och konfrontera honom med olika etiska och moraliska dilemman, skapar Johnson en berättelse som är både tidlös och djupt personlig.
Foto: Målning av Herbert James Draper
Handling
Berättelsen utspelar sig i efterdyningarna av det trojanska kriget, som varade i tio år och skildrar Odysseus resa hem till sin familj på ön Ithaka. Resan, som tar ytterligare tio år, är fylld av svåra prövningar, både fysiska och psykiska, som utmanar hjälten och får honom att reflektera över sitt liv, sina handlingar och sin egen identitet.
Berättelsen är strukturerad i tre huvuddelar som täcker Odysseus olika stadier på vägen hem: tiden till sjöss, tiden på främmande öar och hans hemkomst till Ithaka.
Tiden till sjöss: Färden bortom horisonten
Berättelsen börjar med att skildra Odysseus och hans män på havet, i hopp om att återvända till sitt hemland Ithaka. Resan är dock långt ifrån enkel. Havet är stormigt och opålitligt och Odysseus skepp hamnar snart utom kurs. Det är som om gudarna leker med honom och Poseidon, havets gud, tycks särskilt fientligt inställd till Odysseus. Resan blir en metafor för människans försök att navigera genom livets svårigheter, där varje storm och varje våg representerar yttre och inre krafter som försöker förleda eller förgöra hjälten.
Odysseus reflekterar över de tio år som han tillbringat i strid och han börjar ifrågasätta syftet med kriget. Han minns hur han och hans kamrater belägrade Troja och de hemskheter de bevittnade. Skulden över människorna han dödat och de liv han förstört plågar honom och får honom att tvivla på sin egen moral.
På främmande öar: Mötet med frestelser och självinsikt
Under sin färd stöter Odysseus på ett flertal mystiska öar och varelser som utmanar hans mod, intelligens och beslutsamhet. Dessa möten symboliserar olika aspekter av den mänskliga naturen och de frestelser och fallgropar som lurar i varje människas inre.
- Cirkes Ö: På denna ö förvandlar trollkvinnan Circe Odysseus män till svin, vilket symboliserar den förnedring och avhumanisering som kan drabba människan. Circe erbjuder Odysseus att stanna kvar hos henne och leva i njutning och glömska, men efter ett års vistelse bestämmer han sig för att fortsätta sin resa. Här får Odysseus konfrontera sitt eget begär och sin längtan efter att fly från verkligheten.
- De Dödas Rike: Odysseus gör också en resa till de dödas rike för att få vägledning av den döde siaren Tiresias. Under denna episod möter han flera själar från sitt förflutna, inklusive sin mor och får höra profetior om sin egen framtid. Här tvingas han konfrontera sin dödlighet och sina egna rädslor för vad som väntar honom när hans liv är slut. Scenen symboliserar människans kamp med existentiella frågor om liv och död.
- Kalypso: En annan betydande episod är hans tid på Kalypsos ö, där han hålls som fånge av den vackra nymfen som älskar honom och vill att han ska stanna hos henne för alltid. Här presenteras Odysseus inför valet mellan ett liv i trygghet och njutning eller att fortsätta sin osäkra resa hem. Detta blir en viktig punkt i romanen där Odysseus tvingas ta ställning till vad som verkligen betyder något för honom.
Hemkomsten till Ithaka: Mötet med verkligheten
Efter en lång och prövande resa återvänder Odysseus äntligen till sin ö Ithaka. Han har varit borta i tjugo år och mycket har förändrats. Hans hustru, Penelope, har varit tvungen att stå emot ett antal friare som vill ta över hans hus och kungarike, i tron att Odysseus är död. Hans son, Telemachos, som var ett litet barn när han gav sig av, är nu en ung man som knappt känner igen sin far.
Hemkomsten blir en bitterljuv upplevelse för Odysseus. Han är fylld av glädje över att återse sin familj, men han inser också att han inte längre är samma person som när han lämnade. De tjugo åren av kamp och lidande har förändrat honom. Han är inte längre den självsäkre krigshjälte han en gång var, utan en man som bär på djupa sår och trauman.
Odysseus konfronterar friarna och tvingas kämpa för att återställa sin position som Ithakas rättmätige härskare. Men istället för att mötas med jubel och kärlek från sitt folk möts han av misstänksamhet och rädsla. Hans hårda sätt och våldsamhet får till och med Penelope att tveka inför om denne man verkligen är hennes make. Johnson framställer här en Odysseus som, trots att han har återvänt hem, aldrig kan helt återfå det han förlorat.
Tematik och symbolik
Strändernas svall är en roman som handlar om hemkomst, men också om hur kriget förändrar människor på ett sätt som gör att de aldrig riktigt kan komma hem igen, inte ens om de fysiskt återvänder. Odysseus är inte bara en hjälte utan också en människa som plågas av sina handlingar och sina val. Hans strävan att komma hem symboliserar människans ständiga kamp att hitta tillbaka till sig själv och sina rötter, men den visar också på hur denna kamp ofta är dömd att misslyckas.
Johnson använder sig av den klassiska berättelsen för att undersöka hur tid, minnen och erfarenheter formar människans identitet. Strändernas svall är en påminnelse om att vi, likt Odysseus, inte kan undvika att förändras av det vi går igenom i livet och att vissa sår kanske aldrig kan läka helt.
Romanens titel, Strändernas svall, antyder tidens obevekliga gång, där havets vågor ständigt slår mot stranden och suddar ut spåren efter dem som gått där före. Denna bild står som en metafor för människans flyktiga existens och vår oförmåga att undgå tidens föränderlighet.

Comments