top of page

Sammanfattning av Pygmalion av George Bernard Shaw

En regnig kväll i London samlas en grupp människor under portiken till Sankt Pauls kyrka i Covent Garden för att söka skydd undan ovädret. Bland dem finns en ung kvinna, klädd i slitna och smutsiga kläder, som säljer blommor till förbipasserande för att försörja sig. Hon talar med en grov cockneydialekt och försöker övertala de välklädda förbipasserande att köpa hennes blommor. Samtidigt observeras hon av två män – en äldre herre och en medelålders man som antecknar hennes uttal och ordval med stort intresse.


Den äldre mannen visar sig vara överste Pickering, en språkexpert som nyligen har återvänt från Indien. Den andre mannen, som antecknar hennes tal, är professor Henry Higgins, en framstående fonetiker som har ägnat sitt liv åt att studera dialekter och fonetik. Higgins har en djup övertygelse om att en persons sociala status kan förändras enbart genom språket och att han själv kan förvandla en enkel blomsterförsäljerska till en dam av högsta klass enbart genom att lära henne tala korrekt engelska. Han och Pickering börjar diskutera språkets makt, och Higgins uttrycker sin teori om att han skulle kunna göra den unga flickan till en adelskvinna bara genom att förbättra hennes uttal och sätt att tala.

George Bernard Shaw 1927, porträtt av John Collier
George Bernard Shaw 1927, porträtt av John Collier

Den unga kvinnan, Eliza Doolittle, hör deras samtal och känner sig förolämpad över att bli analyserad på detta sätt. Men hon blir också fascinerad av möjligheten som Higgins antyder. Nästa dag tar hon ett drastiskt steg och söker upp professor Higgins i hans bostad på Wimpole Street. Hon har med sig en liten summa pengar och ber honom att ge henne lektioner så att hon kan lära sig att tala bättre engelska och få ett arbete i en blomsteraffär i stället för att sälja blommor på gatan. Higgins, road av hennes ambition men också av utmaningen, går motvilligt med på idén – men inte av ekonomiska skäl. Han ser det snarare som ett experiment, ett sätt att bevisa sin teori. Pickering, som också finner projektet intressant, erbjuder sig att betala för Elizas lektioner om Higgins lyckas genomföra förvandlingen.


Eliza flyttar in i Higgins hem, där hans hushållerska, fru Pearce, genast ser till att hon får ett bad, rena kläder och ordentlig mat. Hon varnar dock Higgins för att behandla flickan med respekt och inte se henne som en leksak för sitt experiment. Higgins, som är burdus och ofta omedvetet grym i sitt sätt, skrattar bort varningen och fokuserar i stället på uppgiften att förvandla Eliza till en bildad kvinna.


Lektionerna börjar, och de blir både fysiskt och psykiskt utmanande för Eliza. Higgins är hård och otålig, och han tvingar henne att upprepa ljud och ord om och om igen tills hon säger dem perfekt. Han använder sig av olika fonetiska metoder och teknologier för att korrigera hennes uttal. Eliza blir frustrerad och upprörd, men Pickering, som är mer sympatisk och vänlig, uppmuntrar henne och försäkrar henne om att hon gör framsteg.


Efter flera veckor av intensiv träning beslutar Higgins att sätta Eliza på prov genom att ta med henne till en tillställning där hon får träffa överklassens folk. Han tar henne till sin mors salong, där flera välklädda och respektabla personer är samlade, inklusive Freddy Eynsford-Hill, en ung och något naiv gentleman som genast blir förtrollad av Eliza. Trots att hon nu talar med ett vackert och aristokratiskt uttal, är hennes konversationsämnen fortfarande enkla och kantade av oväntade uttryck. Hon charmar sällskapet men avslöjar omedvetet sin bakgrund genom sitt sätt att uttrycka sig.


Efter detta fortsätter Higgins sin träning av Eliza med ännu större intensitet. Slutligen bestämmer han sig för att låta henne delta i en stor ambassadbal, där hon ska testas inför den absoluta societeten. Om ingen misstänker att hon inte tillhör överklassen, kommer Higgins anse sitt experiment som en framgång. På balen gör Eliza en strålande entré och imponerar på alla närvarande. Hon för sig med en sådan elegans och talar så perfekt att en ungersk språkexpert, Zoltan Karpathy, som är närvarande, drar slutsatsen att hon måste vara av kunglig börd – kanske en ungersk prinsessa. Higgins och Pickering är nöjda och ser experimentet som avslutat.


När de kommer hem den kvällen diskuterar Higgins och Pickering händelsen sinsemellan och berömmer varandra för hur väl de har lyckats. De ser det som en akademisk triumf och betraktar Eliza enbart som ett objekt i deras experiment. Ingen av dem ägnar en tanke åt hur Eliza själv känner sig eller vad som ska hända med henne nu när deras projekt är slutfört. Eliza, som har hört deras samtal, känner sig djupt sårad och förnedrad. Hon inser att hon bara har varit en leksak för dem och att de aldrig sett henne som en självständig individ med egna känslor och ambitioner.


Hon konfronterar Higgins i ett starkt och känsloladdat uppträde, där hon uttrycker sin frustration och ilska. Hon har förändrats fullständigt men har ingenstans att ta vägen. Hon kan inte längre återvända till sitt gamla liv, men hon har heller ingen plats i överklassen. Higgins, som är oförmögen att förstå hennes känslor, avfärdar hennes klagomål och säger att hon borde vara tacksam för den förvandling han har gett henne. Men Eliza vägrar acceptera hans inställning.


Hon lämnar Higgins hus och söker upp sin gamla miljö i Covent Garden, där hon möter sin far, Alfred Doolittle, som också har genomgått en stor förändring. Tidigare var han en fattig, bohemisk skräddare som levde från dag till dag, men efter att ha ärvt en stor summa pengar har han tvingats in i den respektabla medelklassen, något han avskyr. Han beklagar sig över att pengar och status har förstört hans fria livsstil och berättar för Eliza att han nu ska gifta sig.


Eliza inser att hon måste hitta sin egen väg i livet. När Higgins slutligen spårar upp henne hos hans mor, där hon tagit sin tillflykt, har hon bestämt sig för att inte låta honom kontrollera henne längre. Hon säger att hon kommer att gifta sig med Freddy och kanske öppna en egen blomsteraffär. Higgins skrattar åt hennes beslut och säger att hon kommer att komma tillbaka till honom, men Eliza står fast vid sitt val och går sin väg.


Higgins, som aldrig tidigare har blivit trotsad på detta sätt, känner för första gången en osäkerhet. Hans experiment var en akademisk framgång, men han har förlorat något annat – en människa som han, trots allt, kanske brydde sig om mer än han själv insåg.


Eliza har nu lämnat Higgins hus och tagit sin tillflykt till hans mor, den kloka och sofistikerade fru Higgins. Hon är en av få personer som verkligen ser och förstår Eliza som en individ, snarare än som ett experiment eller en källa till underhållning. Hos henne finner Eliza en fristad där hon kan tänka klart och överväga sin framtid. Samtidigt blir Higgins alltmer frustrerad över Elizas frånvaro, men snarare på ett självcentrerat sätt än av genuin oro. Han har vant sig vid hennes närvaro och ogillar den obekväma känslan av att något i hans tillvaro har förändrats.


När han och Pickering besöker hans mor för att leta efter Eliza blir Higgins genast provocerad av Elizas förändrade hållning. Hon är inte längre den rädda och osäkra flickan som kom till honom för lektioner; nu är hon självsäker, kontrollerad och oberoende. Hon tackar Pickering varmt för den respekt och vänlighet han visade henne under deras tid tillsammans, något hon kontrasterar med Higgins arrogans och brist på empati. Pickering, som inte reflekterat över sin roll tidigare, börjar förstå att det är han – genom sin artighet och respekt – som har lärt Eliza att uppföra sig som en riktig dam, snarare än Higgins metodiska undervisning i fonetik.


Higgins, å andra sidan, vägrar erkänna någon skuld eller förståelse för Elizas känslor. Han insisterar på att hon ska återvända till honom, inte för att han erkänner något värde i henne som person, utan för att han ogillar förändringen i sin egen bekväma vardag. Han ser henne fortfarande som något han har skapat, snarare än en självständig individ. Men Eliza låter sig inte manipuleras längre. Hon utmanar Higgins genom att säga att hon nu har en egen vilja och kan göra vad hon vill med sitt liv.


Samtidigt har en annan man uppmärksammat Eliza på ett helt annat sätt – Freddy Eynsford-Hill. Han har blivit djupt förälskad i henne sedan deras första möte på Higgins mors tillställning, och han har tillbringat nätterna med att vandra utanför Higgins hus, drömmande och hoppfull. När han och Eliza återförenas inser hon att han, trots sin naivitet, erbjuder henne något Higgins aldrig gjort – beundran och tillgivenhet.


I bakgrunden pågår också en annan historia som speglar Elizas situation: hennes far, Alfred Doolittle, har oväntat blivit en del av den respektabla medelklassen. Genom en slump – eller snarare genom Higgins – har han blivit arvtagare till en stor summa pengar från en välgörenhetsfond, vilket ironiskt nog tvingar honom in i det borgerliga liv han föraktat. Han klagar bittert över att han nu måste leva enligt samhällets normer, gifta sig med sin kvinna och uppfylla plikter han aldrig brytt sig om tidigare. Hans situation speglar Elizas på ett intressant sätt – båda har blivit formade av yttre krafter och ställts inför en ny verklighet de aldrig bett om.


Doolittle dyker upp i fru Higgins salong, elegant klädd men fylld av motvilja mot sitt nya liv. Han berättar att han snart ska gifta sig och bjuder in Eliza och de andra till bröllopet. Hans historia, samtidigt humoristisk och tragisk, fungerar som en kommentar till klass och social rörlighet – han har fått pengar och status, men på bekostnad av sin frihet.


Eliza blir än mer övertygad om att hon måste skapa sin egen väg. Hon bestämmer sig för att gifta sig med Freddy och tillsammans öppna en blomsterbutik. Med hjälp av Pickering och eventuellt hennes fars pengar kan hon skapa sig en framtid där hon är sin egen person, oberoende av Higgins.


När hon och Higgins konfronteras en sista gång blir deras motsättningar ännu tydligare. Higgins är van att få sin vilja igenom och blir förbluffad över att Eliza står emot honom. Han försöker manipulera henne genom att förlöjliga hennes planer, men hon svarar honom med samma intelligens och kvickhet som han själv brukar använda mot andra.


Det är i detta ögonblick som Pygmalion-myten vänds upp och ner. I den ursprungliga sagan skapar konstnären en kvinna och blir kär i henne när hon får liv. Men i Shaws version skapar Higgins en kvinna och förlorar henne i samma ögonblick som hon blir en självständig individ.


Pjäsen slutar öppet – Eliza har gjort sitt val, men Shaw låter publiken själva avgöra vad som händer därefter. I sina efterföljande kommentarer klargjorde Shaw att Eliza aldrig återvänder till Higgins, trots att vissa bearbetningar av pjäsen har antytt motsatsen. För honom var det avgörande att Eliza valde sin egen väg, snarare än att återigen bli en del av Higgins värld.


Slutligen står Higgins ensam, skrattande men samtidigt oroad. För första gången har han mött en kvinna som vägrar att böja sig för honom. Eliza har förvandlats, men inte till det han föreställde sig – utan till en kvinna som kan bestämma sitt eget öde.

Commentaires


bottom of page