Sammanfattning av Pojken som kallades Det av Dave Pelzer

"Pojken som kallades Det" (engelska: A Child Called "It") av Dave Pelzer är en gripande självbiografi om författarens uppväxt och de brutala övergrepp han utsattes för som barn av sin mor. Boken, som publicerades 1995, är den första i en trilogi som skildrar Dave Pelzers resa från en fruktansvärd barndom till ett liv av självinsikt och överlevnad. Här är en sammanfattning som ger en detaljerad bild av handling och teman i boken.

Barndomen och familjen

Dave Pelzer föddes i Daly City, Kalifornien, 1960. Till en början hade Dave en relativt normal barndom med kärleksfulla föräldrar och syskon. Han beskriver sin mamma som en person som från början verkade vara en omsorgsfull och kärleksfull förälder. Hon lagade goda middagar, tog med barnen på familjeutflykter och skapade en trygg och kärleksfull atmosfär. Hela familjen brukade åka till badstränder och parker och Dave minns att han brukade leka och känna sig glad. Hans pappa var en brandman, en yrkesmässig och stabil figur, som arbetade långa timmar men som Dave beundrade och såg som en hjälte.

Men snart började en djup förändring ske i hemmet. Hans mamma, som Dave bara refererar till som "mamman" när hon förändras, började dricka mer och mer alkohol och blev alltmer våldsam och oberäknelig. Den kärleksfulla kvinnan som en gång hade varit en beskyddande moder, förvandlades till en tyrannisk förövare som riktade sitt hat och ilska mot Dave. Detta markerade starten på hans isolering från resten av familjen och det systematiska övergrepp som skulle komma att forma hans liv.

Foto: Master Sgt. Michael Kaplan 2006

Licens: Public domain

De första övergreppen

I bokens inledning beskriver Pelzer de tidiga tecknen på att hans mor skulle börja behandla honom annorlunda än sina andra barn. De små disciplinåtgärderna eskalerade snabbt till brutala övergrepp. Det började med verbala förolämpningar och förödmjukelser. Mamman kallade Dave för "Det" och behandlade honom som om han inte var en person. Hennes avhumanisering av Dave var en central komponent i övergreppen, då hon genom att neka honom hans identitet och värde som människa gjorde det lättare för henne att rättfärdiga sitt våld.

Ett av de första tecknen på hur allvarligt Daves situation var, kom när mamman började svälta honom. Han fick inte längre sitta med resten av familjen vid matbordet och hon tvingade honom att sitta i ett litet rum, ofta utan någon mat överhuvudtaget. När han väl fick mat, var det ofta rester och ibland gjorde hon en poäng av att ge honom mat som var rutten eller oätlig.

Ett av de mest minnesvärda och hjärtskärande ögonblicken i boken är när Dave beskriver hur han, driven av extrem hunger, försökte stjäla mat från skolkamraternas lunchlådor eller från skolans sopor. När mamman fick veta att han stulit mat, straffade hon honom genom att tvinga honom att kräkas upp det han hade ätit och sedan äta upp sitt eget spyor. Detta var ett av de första av många sadistiska straff som skulle komma att definiera hans dagliga tillvaro.

Mamman och isoleringen

Pelzer beskriver sin mamma som en extremt manipulerande och kontrollerande person. Hon lyckades isolera Dave från resten av familjen och samhället. Hon övertygade sin make och sina andra barn att Dave var ett "dåligt barn" som förtjänade straff. Hon spelade ofta rollen som den perfekta husmodern utåt, vilket gjorde det svårt för andra att se den hemska sanningen om vad som pågick i hemmet.

Ett av de mest skrämmande elementen i övergreppen var den systematik och det planerade våldet. Mamman verkade alltid ha en plan för hur hon skulle plåga Dave och hennes våld blev allt mer sofistikerat och sadistiskt med tiden. Hon nöjde sig inte med att bara slå honom, utan började utsätta honom för extremt farliga och dödliga situationer. Hon tvingade honom att lägga sin arm på en het spisplatta och en annan gång låste hon in honom i ett badrum fyllt med giftiga kemikalier och rengöringsmedel som fick honom att kvävas och nästan förlora medvetandet.

Den emotionella och psykologiska skadan

Det fysiska våldet som Dave utsattes för var fruktansvärt, men det psykiska och emotionella traumat var kanske ännu värre. Dave beskriver hur hans mamma bröt ner hans självförtroende och självkänsla tills han inte längre såg något värde i sig själv. Hon övertygade honom om att han var värdelös och att ingen brydde sig om honom. Hon sa att ingen skulle tro honom om han försökte berätta för någon om vad som hände och att han förtjänade allt han fick.

Dave började internalisera detta budskap och trodde att han verkligen var en dålig person. Han såg inte längre någon väg ut och kände sig helt övergiven, inte bara av sin mamma utan också av sin pappa och sina syskon, som antingen ignorerade eller aktivt stödde hans mammas behandling av honom. Hans pappa, som han en gång hade sett upp till som sin hjälte, blev alltmer passiv och undvek att ingripa för att skydda sin son. Denna känsla av övergivenhet och ensamhet var något som plågade Dave genom hela hans barndom.

Skolans roll och sociala sammanhang

Trots allt som pågick hemma, var skolan ett tillfälligt andrum för Dave. Han beskriver hur hans lärare och skolpersonal så småningom började märka att något var fel. De såg hans smutsiga kläder, hans undernärda kropp och de blåmärken och sår som täckte honom. Dave förklarar dock att han var mycket noga med att inte säga något, eftersom han var rädd för sin mammas vedergällning om hon fick veta att han hade berättat om misshandeln.

Efter ett tag började dock vissa lärare och skolans rektor misstänka att Dave blev misshandlad hemma. Detta ledde till att de kontaktade de sociala myndigheterna. Dave beskriver hur detta var en avgörande vändpunkt i hans liv. Trots att hans mammas våld och övergrepp fortsatte under en tid, började han känna att det kanske fanns hopp. Socialarbetare och lärare började ta hans situation på allvar och till slut ingrep myndigheterna.

Räddningen

Den avgörande vändpunkten i Daves liv kom när han blev omhändertagen av sociala myndigheter. I en stark och emotionell skildring berättar Pelzer hur han på dagen för sin räddning togs ut ur skolan av en grupp socialarbetare och poliser. Han beskriver blandade känslor av lättnad och rädsla. På ena sidan var han rädd för vad som skulle hända med honom, men han kände också att han äntligen skulle slippa ifrån sin mammas våld.

Pelzers räddning markerade slutet på hans mest brutala period av misshandel, men det var bara början på en lång resa mot emotionell och psykologisk återhämtning. Han togs om hand av fosterhem och började bygga upp sitt liv igen. Men skadan som övergreppen hade orsakat tog lång tid att läka och han kämpade under många år med känslor av skuld, skam och otillräcklighet.

Efterspel och reflektioner

I slutet av boken reflekterar Pelzer över sin uppväxt och de övergrepp han utsattes för. Han beskriver hur han efter många år av terapi och självreflektion lyckades bygga ett nytt liv och en ny identitet. Hans berättelse är inte bara en skildring av överlevnad, utan också en historia om hopp och återhämtning. Han framhåller att även om han utsattes för fruktansvärda övergrepp, var han inte definierad av dem. Genom hela sin resa höll han fast vid en inre styrka och en vilja att överleva, vilket till slut gjorde det möjligt för honom att frigöra sig från sitt förflutna.

Dave Pelzers berättelse har rört miljontals läsare världen över och har blivit en symbol för motståndskraft och överlevnad i mötet med ofattbart lidande. Boken avslutas med en stark uppmaning till läsaren att vara medveten om och ingripa i fall av barnmisshandel och Pelzer betonar vikten av att samhällen och institutioner tar sitt ansvar för att skydda utsatta barn.

Teman i boken

Genom hela "Pojken som kallades Det" finns flera genomgående teman som Pelzer lyfter fram. Ett centralt tema är avhumaniseringens mekanismer och hur en förälder kan omvandla sitt barn till ett objekt av förakt och hat. Pelzers mamma går från att vara en kärleksfull figur till att systematiskt bryta ner sin son på alla möjliga sätt. Hennes handlingar visar på hur lätt en individ kan använda makt och kontroll för att förstöra en annan människas liv.

En annan viktig tematik i boken är överlevnad och den mänskliga andens styrka. Trots de svåra förhållandena lyckas Dave överleva, både fysiskt och psykiskt. Hans berättelse ger en stark påminnelse om hur motståndskraftig människan kan vara i mötet med de mest extrema situationerna.

Sist, men inte minst, betonar Pelzer vikten av att samhället reagerar på tecken av misshandel och ingriper i tid. Hans räddning kom till slut genom att andra vuxna i hans liv, såsom lärare och socialarbetare, började se vad som pågick och gjorde något åt det. Denna intervention var livsviktig för Dave och understryker hur viktigt det är att omgivningen inte blundar för barns lidande.

Sammanfattning

"Pojken som kallades Det" är en stark och hjärtskärande självbiografi som ger insikt i en verklighet många barn tyvärr lever i, men få vågar tala om. Dave Pelzers berättelse om sin barndom är en skakande påminnelse om barnmisshandelns långvariga effekter och vikten av att ingripa när ett barn är i fara.