top of page

Sammanfattning av Patton - Pansargeneralen i regi av Franklin J. Schaffner

Filmen Patton - Pansargeneralen, med originaltitel Patton (1970), regisserad av Franklin J. Schaffner och baserad på general George S. Pattons liv, är en episk krigsskildring som utforskar både andra världskrigets dramatiska slagfält och den komplexa, karismatiska och ofta kontroversiella ledarens personlighet. Med George C. Scott i huvudrollen som Patton bjuder filmen på en fängslande studie av en man vars geni och brister gjorde honom till en legend, men också en figur som skapade lika mycket beundran som motstånd.


Berättelsen inleds med en ikonisk scen där Patton står framför en gigantisk amerikansk flagga och håller ett kraftfullt tal till sina soldater. Han talar om krigets nödvändighet och ära, och hans retorik speglar hans djupt rotade tro på disciplin, tapperhet och plikten att segra till varje pris. Talet sätter tonen för filmen och introducerar publiken till Pattons kompromisslösa karaktär och hans syn på krig som både en konstform och en moralisk plikt.

Franklin J. Schaffner 1977, foto D3v1anc33, licens Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0, färglagt foto
Franklin J. Schaffner 1977, foto D3v1anc33, licens Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0, färglagt foto

Handlingen förflyttar sig därefter till Nordafrika under andra världskriget, där den amerikanska armén nyligen lidit ett förödmjukande nederlag mot den tyska Afrika-kåren under ledning av fältmarskalk Erwin Rommel. Denna händelse, känd som slaget vid Kasserinepasset, har skakat de allierades moral. För att vända situationen tillkallar de general Patton, som får uppdraget att ta över befälet över den amerikanska andra armén. Hans ankomst till scenen är dramatisk och symbolisk för hans ledarstil – han genomsyrar organisationen med stenhård disciplin och stränga regler. Han insisterar på att alla soldater ska bära full uniform, även i öknen, och inför hårda straff för de som inte följer order. Denna noggrannhet och obeveklighet återställer snabbt disciplinen och moralen bland trupperna.


Patton studerar noggrant Rommels strategi och taktik. Han är en stor beundrare av sin tyska motståndares militära skicklighet och läser hans bok om pansarkrigsföring för att förstå hans metoder. När slaget vid El Guettar äger rum leder Patton sina styrkor till en avgörande seger mot tyskarna. Hans triumf markerar inte bara en vändpunkt i Nordafrika-kampanjen utan etablerar också hans rykte som en briljant och karismatisk ledare. Han utropar stolt att han har "läst Rommels bok" och därmed kunnat förutse hans drag. Segern stärker Pattons självförtroende, men hans arrogans och behov av erkännande börjar också framträda.


Efter Nordafrika förflyttas handlingen till Sicilien, där Patton återigen spelar en avgörande roll i de allierades framfart. Tillsammans med general Bernard Montgomery, som leder den brittiska armén, får han uppdraget att inta ön. Patton och Montgomery har en komplicerad relation präglad av rivalitet och tävlan. Montgomery, som är känd för sin långsamma och metodiska strategi, hamnar i konflikt med Patton, som förespråkar snabbhet och aggressivitet. När Montgomery planerar ett försiktigt framryckande, tar Patton saken i egna händer och leder sina styrkor på ett våghalsigt och blixtsnabbt framryckande mot Messina. Han lyckas nå staden före Montgomery, vilket är en stor personlig triumf för Patton men också en källa till spänningar inom de allierades högkvarter.


Under Sicilienkampanjen sker dock en incident som får allvarliga konsekvenser för Patton. Under ett besök på ett militärsjukhus konfronterar han en ung soldat som lider av stridstrauma. Patton, som föraktar svaghet, blir rasande när han upptäcker att soldaten inte har några fysiska skador och kallar honom en fegis. Han slår till soldaten och beordrar honom att återvända till fronten. Händelsen orsakar en enorm skandal när den når allmänheten, och Patton blir föremål för omfattande kritik. Trots sina militära framgångar tvingas han offentligt be om ursäkt och förlorar sitt befäl. Denna incident belyser Pattons oförmåga att anpassa sig till de politiska och mänskliga dimensionerna av sitt ledarskap och visar på hans brist på empati för dem som inte delar hans egna ideal.


Pattons exil från frontlinjerna blir en tid av självrannsakan, men han förblir rastlös och längtar efter att få återvända till striden. Han får en ny chans när de allierades invasion av Frankrike, D-dagen, förbereds. För att vilseleda tyskarna använder de honom som en del av en avledningsmanöver, där han får befälet över en fiktiv armé som ska invadera Calais. Tyskarna, som fortfarande ser Patton som de allierades mest farliga general, blir grundlurade av bluffen, vilket bidrar till de allierades framgång vid Normandie.


Efter invasionen av Frankrike återfår Patton sitt befäl och leder den tredje armén under deras framryckning genom Europa. Hans styrkor genomför en rad spektakulära manövrar, inklusive en blixtsnabb marsch som räddar de omringade amerikanska styrkorna vid Bastogne under slaget vid Ardennerna. Pattons skicklighet som taktiker och hans förmåga att inspirera sina trupper visar sig återigen, och han spelar en avgörande roll i att driva tillbaka tyskarna och säkra de allierades seger i Europa.

George S Patton 1943. Foto: U.S. Army Signal Corps
George S Patton 1943. Foto: U.S. Army Signal Corps

Trots dessa militära framgångar fortsätter Pattons personlighet att skapa problem. Hans frispråkighet och ovilja att anpassa sig till diplomatiska normer leder till nya kontroverser. Han uttrycker öppet sin beundran för vissa aspekter av det tyska folket och kritiserar de allierades efterkrigspolitik. Detta skapar spänningar med hans överordnade och politiska ledare, som börjar se honom som en belastning snarare än en tillgång. Pattons karriär börjar närma sig sitt slut, och han tvingas återigen bort från en ledande roll.


Filmens slutskede är både melankoliskt och eftertänksamt. Patton reflekterar över sin karriär och sitt liv, med insikten att hans tid som krigare är över. Hans sista ord och handlingar speglar en känsla av isolering och en djup sorg över att hans talanger och passion inte längre behövs i en värld som rör sig bort från krigets kaos. Trots sina många brister och kontroverser framstår han som en komplex och tragisk figur – en man som var oöverträffad på slagfältet men som aldrig riktigt kunde hitta sin plats utanför det.


Patton - Pansargeneralen är en kraftfull och nyanserad skildring av en man vars liv präglades av både triumf och tragedi. Filmen belyser de moraliska och personliga konflikter som uppstår i krig, samtidigt som den hyllar de extraordinära prestationer och offer som krävs för att säkra seger. Pattons historia är lika mycket en berättelse om mänsklig ambition och svaghet som en krigsfilm, och den lämnar ett djupt och varaktigt intryck på tittaren.

 
 
 

Комментарии


bottom of page