Sammanfattning av På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque

På västfronten intet nytt, med originaltitel Im Westen nichts Neues, av Erich Maria Remarque är en av de mest kraftfulla och realistiska skildringarna av Första världskriget. Berättelsen följer Paul Bäumer, en ung tysk soldat, och hans kamrater när de kämpar för sina liv i skyttegravarna vid västfronten. Romanen ger en rå och obeveklig bild av krigets verklighet, där ungdomens idealism krossas av brutaliteten på slagfältet.

Paul Bäumer är en 19-årig gymnasieelev när han tillsammans med sina skolkamrater Albert Kropp, Müller, Leer och några andra låter sig övertalas av sin patriotiske lärare Kantorek att anmäla sig frivilligt till armén. Kantorek beskriver kriget som en ärofylld plikt, en chans att försvara fosterlandet och bevisa sin styrka som män. Fyllda av ungdomlig entusiasm och utan någon verklig förståelse för vad de ger sig in på, rekryteras de och skickas snart ut på militär träning under den sadistiske korpral Himmelstoss. Himmelstoss, som själv aldrig varit vid fronten, njuter av att trakassera de unga rekryterna och utsätter dem för grymma bestraffningar. Trots det bygger träningen upp deras kamratskap och får dem att inse att överlevnad i kriget handlar mer om samhörighet och list än om disciplin och blind lydnad.

När de väl kommer till fronten förändras allt. Redan första natten vid skyttegravarna utsätts de för artilleribeskjutning, och de får bevittna död och lemlästning på nära håll. Deras idealism försvinner snabbt när de inser att kriget inte är storslaget eller hjältemodigt, utan en kamp om ren överlevnad. Deras äldre kamrat, den erfarne soldaten Stanislaus "Kat" Katczinsky, lär dem hur man hittar mat, hur man undviker faror och hur man håller sig vid liv. Kat är en överlevare, en man med näsa för att hitta mat i de mest osannolika situationer, och han blir som en fadersgestalt för de yngre soldaterna.

Livet vid fronten är en ständig växling mellan intensiva strider och långa perioder av väntan. Under anfallen förvandlas de unga männen till djuriska överlevare som inte tänker på något annat än att hålla sig vid liv. Under de stilla perioderna reflekterar de över sina liv och den framtid som de allt mer inser har berövats dem. Paul och hans vänner börjar förstå att de aldrig kommer att kunna återvända till det civila livet som normala människor. De känner sig som en förlorad generation – för unga för att ha skapat sig ett liv innan kriget, men nu förbrukade och utan någon framtid att återvända till.

En av de mest gripande scenerna i romanen utspelar sig när Paul får permission och återvänder hem till sin familj. Han märker genast att han är främmande i sin egen stad. Hans mor, som är sjuk i cancer, vill ta hand om honom, men han kan inte längre känna den trygghet han en gång kände hemma. Hans far och andra äldre män i staden vill höra om hans erfarenheter från kriget och frågar om han varit med om några "hjältedåd", men Paul märker att de inte har någon verklig förståelse för vad han gått igenom. Han försöker läsa en bok, men finner att orden inte längre betyder något för honom. Han känner sig isolerad, både från de som aldrig varit vid fronten och från sitt eget tidigare jag.

Under sin permission besöker han också en militärsjukhusavdelning där han träffar en svårt sårad kamrat, Kemmerich, som långsamt dör av sina skador. Scenen är hjärtskärande – Kemmerich inser att han kommer att dö, men det som mest bekymrar de andra soldaterna är att han har ett par fina stövlar som de vill föra vidare till någon som kan använda dem. Kriget har gjort dem känslokalla inför döden, och de har lärt sig att det enda som spelar roll är att hålla sig vid liv. Paul känner en djup sorg över att Kemmerich dör, men han är samtidigt medveten om att sorgen måste hållas tillbaka om han ska orka fortsätta kämpa.

När Paul återvänder till fronten blir kriget allt mer brutalt. Hans enhet skickas ut på farliga uppdrag där de tvingas ta skydd i lera och blod medan de ser sina kamrater slitas sönder av granater och kulor. En av de mest avgörande händelserna i romanen inträffar när Paul hamnar ensam i en granatkrater tillsammans med en döende fransk soldat. Han har knivhuggit honom i panik och tvingas sedan bevittna mannens långsamma död. Han ser mannens plånbok, fotografier av hans familj och inser att denne fiende är en vanlig människa, precis som han själv. Plågad av skuld ber han den döende mannen om ursäkt och lovar att försöka hjälpa hans familj efter kriget. Det är ett av de få ögonblick i romanen där en djupare mänsklighet skiner igenom, men det är också en upplevelse som bryter ner Pauls sista illusioner om kriget.

Efter denna händelse dör Pauls vänner en efter en. Müller skjuts i magen och lämnar sina stövlar vidare till Paul. Kropp får sitt ben amputerat och försvinner från handlingen. Leer dör av en svår skada, och slutligen förlorar Paul även sin närmaste vän, Kat, som träffas av en splitterbit i huvudet just när Paul försöker bära honom till sjukvårdarna. Kat har varit hans sista anknytning till någon form av trygghet, och nu är han ensam.

Mot slutet av romanen är Paul den enda överlevande av sin grupp. Han är fullständigt desillusionerad och likgiltig inför sin egen överlevnad. Han reflekterar över hur kriget har förstört hans generation – även om de överlever, kommer de aldrig att kunna leva normala liv. De äldre männen, de som skickade dem till kriget, har sina liv kvar, men han och hans kamrater har förlorat allt.

Under hösten 1918, kort före krigets slut, dör Paul. Hans död beskrivs kortfattat och utan dramatik. En rapport från fronten meddelar att dagen varit så lugn att den officiella rapporten endast lyder: "På västfronten intet nytt." Pauls död är meningslös, precis som så många andra liv som släckts i kriget. Hans ansikte beskrivs som fridfullt, nästan som om han äntligen funnit en sorts lättnad.

På västfronten intet nytt är en djupt anti-krigsskildring som visar kriget som en meningslös och brutal kraft som förstör människors liv. Genom Paul Bäumers ögon får läsaren uppleva hur unga män slits från sin ungdom och kastas in i en värld av död och lidande. Romanen är en stark kritik mot den nationalistiska retorik som glorifierade kriget och en skildring av en förlorad generation – de som aldrig fick chansen att bli något annat än soldater. Remarque visar att kriget inte bara dödar kroppar, utan även själar, och att de få som överlever aldrig riktigt kan återvända.