Sammanfattning av Onkel Vanja av Anton Tjechov

Onkel Vanja av Anton Tjechov är en pjäs som utspelar sig på en rysk lantgård där en grupp människor lever tätt inpå varandra, präglade av frustration, besvikelser och ouppfyllda drömmar. Handlingen kretsar kring familjerelationer, förlorade möjligheter och den smärta som kommer av att inse att livet kanske aldrig blir vad man hoppats på.

Berättelsen tar sin början på gården som ägs av professor Aleksandr Vladimirovitj Serebrjakov, en pensionerad akademiker som en gång var respekterad men nu mest verkar vara en börda för sina närmaste. Han har nyligen anlänt till gården med sin unga och vackra andra hustru Jelena, och deras närvaro förändrar dynamiken bland dem som redan bor där. Professor Serebrjakovs första hustru, som var gårdens egentliga arvtagerska, är död sedan länge, men hennes bror, Ivan Petrovitj Vojnitkij – kallad Onkel Vanja – har i åratal arbetat på gården för att finansiera professorns akademiska karriär. Tillsammans med Vanja bor också Sonja, professorns dotter från hans första äktenskap, samt Maria Vasiljevna, Vanjas mor och Sonjas farmor.

Anton Tjechov 1900

Gården har länge skötts av Onkel Vanja och Sonja, som båda slitit för att skicka pengar till professorn utan att ifrågasätta hans storhet. Men nu, när professorn själv har återvänt, tvingas de konfrontera sanningen: hans forskning har varit betydelselös, och hans intellekt är inte så lysande som de en gång trodde. Vanja är bitter och känner att han har kastat bort sitt liv på att försörja en man som inte förtjänar det. Sonja, som har levt ett tillbakadraget och arbetsamt liv, hoppas fortfarande på lycka men börjar inse att den kanske aldrig kommer.

Ett annat viktigt inslag i dramat är läkaren Astrov, en cynisk och desillusionerad man som ofta besöker gården. Han är passionerad när det gäller miljöfrågor och talar med sorg om hur skogen skövlas och hur naturen förstörs. Hans idealism har dock ersatts av apati, och han har sökt tröst i alkohol. Sonja är hemligt förälskad i honom, men han är likgiltig inför hennes känslor. Istället blir han besatt av Jelena, den unga och vackra professorns hustru, trots att hon verkar uttråkad av livet på gården och ointresserad av att inleda en affär med honom.

Jelena är en av de mest komplexa karaktärerna i pjäsen. Hon har gift sig med professorn trots att hon inte älskar honom, kanske för att undkomma fattigdom eller för att hon en gång beundrade honom. Nu finner hon sig instängd i ett meningslöst äktenskap och försöker navigera sin plats på gården där hon inte riktigt hör hemma. Hon och Sonja har en ansträngd relation, men Sonja försöker ändå be henne om hjälp att vinna Astrovs hjärta. Jelena försöker prata med Astrov om Sonja, men han avfärdar idén och uttrycker istället sin egen attraktion till Jelena. Hon är smickrad men avvisar honom, fast det är tydligt att det finns en lockelse mellan dem.

Under pjäsen växer Vanjas frustration alltmer. Han blir besatt av tanken på hur mycket av sitt liv han har offrat för professorn och hur lite han har fått i gengäld. När Serebrjakov en dag föreslår att gården ska säljas för att ge honom själv en bekväm pension, blir det droppen för Vanja. Han brusar upp och förlorar kontrollen. Han skriker ut sin bitterhet och hat mot professorn, som han anklagar för att ha stulit hans liv. I ett desperat utbrott försöker han skjuta professorn men misslyckas och bryter sedan ihop.

Efter incidenten beslutar Serebrjakov och Jelena att lämna gården. Jelena erkänner för Sonja att hon inte älskar sin man och att hennes liv känns tomt, men hon ser ingen annan utväg än att följa honom ändå. Hon och Astrov har ett sista samtal där de erkänner sin attraktion till varandra men går skilda vägar utan att något händer mellan dem.

När lugnet återvänder till gården försöker Vanja återgå till sitt vanliga arbete, men det är tydligt att ingenting längre är som förut. Sonja, som också är sorgsen men ändå mer hoppfull, försöker trösta honom genom att säga att de måste fortsätta arbeta, fortsätta leva, och att det kanske finns en belöning i nästa liv om de bara uthärdar detta.

Pjäsen slutar i en känsla av resignation och stillsam tragedi. Ingen av karaktärerna har riktigt fått det de hoppats på, och deras liv fortsätter i samma spår, fast med en ny medvetenhet om den förlorade tiden och de drömmar som aldrig blev verklighet.