Sammanfattning av Narziss och Goldmund av Hermann Hesse

Narziss och Goldmund, med originaltitel Narziß und Goldmund, är en roman av Hermann Hesse. Det är en berättelse om två unga mäns livsvägar och deras sökande efter mening, kärlek och skönhet. Romanen utspelar sig i medeltidens Tyskland och utforskar motsättningen mellan det intellektuella och andliga livet, representerat av Narziss, och det sinnligt kreativa och världsliga livet, som Goldmund förkroppsligar.

Goldmund är en ung pojke som förs av sin far till klostret Mariabronn för att utbildas till munk. Han är mild, intelligent och konstnärligt lagd, men också osäker och sökande. På klostret möter han Narziss, en äldre elev och en begåvad lärd som har en sträng men samtidigt vänlig natur. Narziss ser genast att Goldmund är en ovanligt känslig och begåvad själ, men han förstår också att Goldmunds öde inte är att leva ett asketiskt liv som munk. Trots deras olikheter blir de två pojkarna nära vänner, och Narziss tar på sig rollen som Goldmunds mentor och vägledare.

Hermann Hesse 1905, målning av Ernst Würtenberger, foto Wolfgang Sauber, licens Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0

Goldmund beundrar Narziss för hans skarpa intellekt och disciplin, men han känner också en växande rastlöshet och en längtan efter något som han inte kan definiera. Narziss inser detta och för honom till en avgörande insikt: Goldmund är inte avsedd för klosterlivet. Han saknar den strikta rationalitet och självförnekelse som krävs för att leva som en lärd munk. Istället är han skapad för passion, konst och upplevelser.

Blå slottet av L M Montgomery E-bok EPUB 49kr

Köp nu

Denna insikt blir en vändpunkt för Goldmund. Han lämnar klostret och beger sig ut i världen, där han snart upptäcker kärlekens och sinnlighetens rikedom. Han förför en bonddotter och inser med förundran och glädje hur hans kropp och sinne vaknar till liv genom passion och fysisk närhet. Detta blir början på en lång vandring genom livet, där han söker skönhet och njutning i kvinnors armar, i konsten och i naturens överflöd. Han vandrar genom skogar och byar, lever som en fri konstnär och älskare, men han bär alltid på en känsla av hemlöshet och rotlöshet.

Goldmunds liv är fyllt av möten och äventyr. Han älskar många kvinnor, men han stannar aldrig länge på en plats. Han upplever lycka, men också lidande och sorg. Han ser döden på nära håll, särskilt under de svåra åren när pesten härjar i landet. Han bevittnar den mänskliga existensens skörhet och grymhet, men också dess skönhet och ömhet. Genom dessa upplevelser formas han som människa och konstnär.

En av de mest betydelsefulla händelserna i Goldmunds liv är när han träffar en skicklig skulptör och beslutar sig för att bli hans lärling. Han upptäcker att han har en stor talang för att skulptera, och han ser det som ett sätt att ge uttryck för sina känslor och sin syn på världen. Hans konst blir en hyllning till kvinnlig skönhet och livets flyktighet. Men trots sin talang och framgång känner han sig fortfarande ofullständig. Han saknar något, men han vet inte vad.

Efter många år av kringflackande och konstnärligt skapande bestämmer sig Goldmund för att återvända till klostret och söka upp Narziss. De två vännerna återförenas, och Goldmund inser att Narziss har förändrats men att deras vänskap fortfarande är stark. Narziss, som nu är abbot, tar emot Goldmund med värme men också med ett visst avstånd. Han ser att Goldmund har levt ett rikt och passionerat liv, men han förstår också att hans vän fortfarande är en sökare, fortfarande saknar en djupare tillfredsställelse.

Under deras samtal inser Goldmund att han och Narziss är varandras spegelbilder och motsatser. Narziss har levt sitt liv i klostrets lugna och ordnade värld, styrd av intellekt och disciplin, medan Goldmund har kastat sig ut i livets kaos och upplevelser. Trots deras olikheter är de bundna till varandra genom en djup respekt och kärlek.

Goldmund stannar en tid i klostret och reflekterar över sitt liv. Han försöker förstå vad han egentligen har sökt efter under alla sina år av vandring. Han inser att han alltid har längtat efter en slags helhet, efter en förening mellan skönhet, kärlek och mening. Men han förstår också att han aldrig helt kan uppnå detta, att livet alltid kommer att vara en resa utan en slutlig destination.

Slutligen beslutar sig Goldmund för att återvända till världen utanför klostret, men hans kropp är gammal och trött efter alla år av vandring. Han blir sjuk och dör i Narziss armar, med en känsla av frid och försoning.

Narziss sörjer sin vän men inser att Goldmunds liv, även om det var rastlöst och ofullständigt, var vackert och rikt på upplevelser. Han förstår att de båda, på sina egna sätt, har sökt efter samma sanning, även om deras vägar har varit helt olika.

Romanen avslutas med en känsla av melankoli men också av acceptans. Goldmund har levt fullt ut, älskat och skapat, och även om han aldrig fann en slutgiltig mening, så fann han ändå skönhet och ögonblick av sanning. Narziss, å andra sidan, förblir i sin värld av tanke och disciplin, men han bär alltid med sig minnet av sin vän, en man som levde som en konstnär och älskare av livet.