Sammanfattning av Mordet på orientexpressen av Agatha Christie

Mordet på orientexpressen, med originaltitel Murder on the Orient Express, är en detektivroman av Agatha Christie. Det är en kall vinternatt på 1930-talet när det lyxiga tåget Orientexpressen lämnar Istanbul för att ta sig till Calais via Balkan och Centraleuropa. Ombord på tåget finns den världsberömde belgiske detektiven Hercule Poirot, som hade planerat en lugn resa efter att ha löst ett uppdrag i Mellanöstern. Han har lyckats få en plats i sista minuten tack vare sin vän Monsieur Bouc, en högt uppsatt tjänsteman vid järnvägsbolaget. Bouc ser fram emot en trevlig resa men noterar att tåget är ovanligt fullbokat för årstiden.

Bland passagerarna finns en brokig samling människor av olika nationaliteter och samhällsskikt. En av dem är den rike amerikanen Samuel Ratchett, en burdus och obehaglig man som verkar rädd och orolig. Han söker upp Poirot och erbjuder honom en stor summa pengar för att fungera som hans livvakt under resan, då han påstår sig ha fått hotbrev och fruktar för sitt liv. Poirot avböjer kyligt eftersom han inte tycker om mannens utseende och uppträdande.

Orientexpressen, foto Subomondo, licens Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0

Under resan genom Jugoslavien fastnar tåget i en snöstorm mitt i natten, vilket tvingar det att stanna på en avlägsen sträcka. På morgonen upptäcks att Ratchett har blivit mördad i sin kupé. Han har knivhuggits tolv gånger, och vissa av huggen är djupt och kraftfullt utförda, medan andra är ytliga och svaga. Det finns tecken på att någon försökt vilseleda undersökningen, bland annat genom att lämna kvar en klocka som verkar ha stannat på en viss tid och ett handkerchief med ett monogram. Poirot tar sig an fallet på begäran av Bouc och doktor Constantine, som undersöker kroppen och hjälper till att fastställa dödsorsaken.

Blå slottet av L M Montgomery E-bok EPUB 49kr

Köp nu

Poirot börjar sitt arbete genom att intervjua passagerarna, en efter en. De utgör en märklig samling människor: Prinsessan Dragomiroff, en rysk aristokrat med en iskall uppsyn; hennes kammarjungfru, en diskret kvinna vid namn Schmidt; en ung brittisk guvernant, Mary Debenham, som verkar hemlighetsfull; en militär, överste Arbuthnot, som verkar ha en koppling till Mary; en svensk missionär, Greta Ohlsson, som är nervös och lättskrämd; den ytliga amerikanska societetsdamen Mrs. Hubbard, som påstår sig ha hört en man i sin kupé under natten; den italienske bilhandlaren Foscarelli; en tystlåten tysk-amerikansk sekreterare vid namn Hector MacQueen; en reserverad engelsman vid namn Masterman, som var Ratchetts betjänt; samt en ung och charmig grek vid namn Andreas.

Poirot märker att vittnesmålen ofta motsäger varandra eller verkar överdrivna. Han hittar även en bränd lapp i Ratchetts kupé, och när han återskapar texten med hjälp av en kemisk reaktion upptäcker han att den nämner ett namn: Daisy Armstrong. Detta avslöjande ger mordet en ny dimension. Daisy Armstrong var en liten flicka som kidnappades och mördades flera år tidigare i USA. Hennes familj, en förmögen amerikansk familj, drabbades av stor sorg – modern dog i barnsäng av chock, fadern begick självmord, och hushållerskan som misstänktes för brottet tog också sitt liv. Mördaren var en man vid namn Cassetti, som dock lyckades undkomma rättvisan tack vare sina pengar och kontakter. Poirot inser att Ratchett i själva verket var Cassetti, som hade levt under falsk identitet och försökt undkomma sitt förflutna.

Poirot förstår nu att mordet måste ha kopplingar till Armstrong-fallet. Han går metodiskt igenom bevisen och lägger märke till flera märkliga detaljer. Exempelvis verkar mördaren ha burit både en kvinnlig och en manlig uniform, vilket tyder på en planerad vilseledning. Det visar sig också att nästan alla vittnesmål har små motsägelser, vilket gör att Poirot misstänker att flera av passagerarna ljuger eller undanhåller information.

Efter att ha granskat alla ledtrådar samlar Poirot passagerarna i en av tågvagnarna för att presentera sina slutsatser. Han föreslår två möjliga lösningar. Den första, mer konventionella teorin är att en främling måste ha smugit sig ombord på tåget, mördat Ratchett och sedan flytt. Detta är dock osannolikt, eftersom tåget var isolerat på grund av snön och inga yttre spår har hittats.

Den andra teorin är chockerande: alla passagerarna är skyldiga. Poirot avslöjar att var och en av dem har en koppling till Armstrong-fallet och att de tillsammans har konspirerat för att döda Ratchett/Cassetti. Prinsessan Dragomiroff var gudmor till Daisys mor, Greta Ohlsson var hennes barnsköterska, Masterman och Foscarelli arbetade i hushållet, Hector MacQueens far var åklagaren i fallet, Mary Debenham var Daisys guvernant, Arbuthnot var en vän till familjen, och Mrs. Hubbard är i själva verket Daisys mormor. Var och en av dem hade en personlig anledning att vilja se Cassetti död, och de såg det som en rättvis handling att ta lagen i egna händer. De planerade mordet minutiöst och genomförde det tillsammans, där varje person gav Cassetti ett knivhugg för att dela på skulden och förvirra rättsmedicinska analyser.

Poirot vänder sig till Bouc och Constantine och frågar vilken lösning de vill rapportera till myndigheterna. De väljer att stödja den första teorin – att en okänd gärningsman bröt sig in och sedan flydde – eftersom de sympatiserar med passagerarnas motiv och anser att rättvisa har skipats. Poirot accepterar detta och låter passagerarna gå fria, väl medveten om att de har begått ett kollektivt mord men också att offret var en avskyvärd man som undgått rättvisan en gång tidigare.

När tåget till slut blir fritt från snön och kan fortsätta sin färd lämnar Poirot fallet bakom sig. Han vet att han har löst mysteriet, men han reflekterar också över moralens komplexitet och skillnaden mellan lagens rättvisa och människors rättvisa.