Sammanfattning av Lysistrate av Aristofanes

Lysistrate av Aristofanes är en antik grekisk komedi som skrevs och framfördes år 411 f.Kr. under det pågående Peloponnesiska kriget mellan Aten och Sparta. Pjäsen är en satirisk och humoristisk skildring av kvinnornas kamp för att tvinga männen att avsluta kriget genom att neka dem sex. Huvudpersonen, Lysistrate, är en intelligent och beslutsam atensk kvinna som organiserar en kvinnostrejk för fred, där kvinnor från olika grekiska stadsstater samlas och enas om en drastisk strategi för att få slut på kriget.

Berättelsen börjar med att Lysistrate kallar samman kvinnor från hela Grekland, inklusive Aten och Sparta, för att diskutera en plan som hon har tänkt ut. När kvinnorna samlas klagar de först över den långa och tröttsamma vandringen, men Lysistrate övertygar dem om att det hon har att säga är av största vikt. Hon uttrycker sin frustration över hur männen ständigt är upptagna med krig och försummar både sina hem och sina familjer. Hon påpekar att kvinnor lider lika mycket som män av krigets konsekvenser, men de har ingen makt att påverka besluten som fattas.

Aristofanes

Lysistrate presenterar sin djärva plan: kvinnorna ska vägra att ha sex med sina män tills de går med på att sluta fred. Till en början möts hon av motstånd. Kvinnorna är tveksamma och tycker att det är en alltför extrem åtgärd. De klagar över att de inte kan avstå från sina män och att deras kroppar kommer att längta efter närhet. En del menar att männen kommer att använda våld för att tvinga sig på dem. Lysistrate står dock fast vid sin idé och lyckas övertyga kvinnorna genom att måla upp en bild av ett liv utan krig och lidande, där deras män är hemma och tar hand om sina familjer. Kvinnorna går till slut med på att delta i strejken och svär en ed att avhålla sig från sex tills männen kapitulerar och går med på fred.

Som en del av sin strategi beslutar kvinnorna också att ockupera Akropolis, där Atens statskassa förvaras. Eftersom kriget finansieras med pengar från statskassan, innebär detta att männen inte längre kan få tillgång till resurserna som krävs för att fortsätta kriget. Kvinnorna barrikaderar sig i templet och vägrar att släppa in männen.

Snart börjar konsekvenserna av deras handlingar att visa sig. Männen blir alltmer frustrerade och desperata. De samlas för att försöka övermanna kvinnorna, men de finner sig maktlösa inför kvinnornas beslutsamhet. En grupp äldre män, anförda av en komisk karaktär kallad Magistraten, försöker bryta sig in i Akropolis men hindras av kvinnorna, som visar sig vara både starka och strategiska. Magistraten, som representerar den konservativa och patriarkala ordningen, blir förlöjligad av Lysistrate, som argumenterar för att kvinnor faktiskt är bättre lämpade att styra samhället eftersom de vet hur man sköter ett hushåll – en analogi hon använder för att påpeka att Grekland skulle fungera bättre om det styrdes som en välorganiserad familj.

Under tiden lider männen av sin påtvingade avhållsamhet. Aristofanes skildrar detta genom överdriven fysisk humor där männen beskrivs som bokstavligen svullna av begär. De försöker förföra sina fruar och älskarinnor, men kvinnorna avvisar dem med olika knep. Några kvinnor försöker smita iväg för att återvända till sina män i hemlighet, men Lysistrate fångar dem och påminner dem om deras löfte.

Med tiden börjar männen inse att de inte längre kan stå emot. Spartanska män, som också drabbats av sina kvinnors sexstrejk, skickar sändebud till Aten för att förhandla om fred. De är lika desperata som de atenska männen och visar öppet sin frustration. Lysistrate tar rollen som medlare och argumenterar för att både Aten och Sparta skulle tjäna på att sluta fred istället för att förstöra varandra. Hon påpekar att Grekland har tillräckligt med yttre fiender och att de grekiska stadsstaterna borde enas istället för att utkämpa interna strider.

Efter många komiska förhandlingar går männen slutligen med på att avsluta kriget. De enas om att skriva under ett fredsavtal, och kvinnorna firar sin seger. När fred har uppnåtts återförenas män och kvinnor, och det antyds att de äntligen kan ge efter för sin längtan och njuta av varandra igen. Pjäsen slutar med att både män och kvinnor firar tillsammans i en storslagen fest, där freden symboliseras genom musik, dans och glädje.

Lysistrate är en pjäs som, trots sin humoristiska och lättsamma ton, innehåller en skarp samhällskritik. Aristofanes ifrågasätter den manliga dominansen i det politiska livet och visar på kvinnornas potentiella makt om de agerar tillsammans. Pjäsen är en satir över krigets absurditet och en hyllning till fred, samtidigt som den också spelar med traditionella könsroller genom att låta kvinnorna använda sin sexualitet som ett politiskt vapen. Trots att pjäsen skrevs för över tvåtusen år sedan har dess teman om makt, kön och krig fortsatt att vara relevanta genom historien.