Sammanfattning av Jurtjyrkogården av Stephen King

Louis Creed, en ung läkare, flyttar med sin familj till den lilla staden Ludlow i Maine för att börja ett nytt liv. Med honom följer hans fru Rachel, deras femåriga dotter Ellie, deras spädbarn Gage och familjens katt, Church. Flytten innebär en ny start, och huset de bosätter sig i är stort och inbjudande, beläget på en stor tomt vid en landsväg. Men vägen visar sig vara farlig, då lastbilar ofta rusar förbi i hög hastighet. Redan första dagen får de en föraning om dess faror när deras nye granne, den vänliga men åldrande Jud Crandall, varnar dem för att hålla ett extra öga på barnen och katten. Han berättar att många djur fallit offer för vägens obarmhärtiga trafik.

Jud och hans fru Norma tar snabbt familjen Creed under sina vingar. Han visar dem en stig som leder genom skogen bakom deras hus, en stig som tar dem till en liten djurkyrkogård – eller "jurtjyrkogård", som den felstavade skylten vid ingången lyder. Den är en plats där traktens barn i generationer begravt sina älskade husdjur. Ellie finner platsen både fascinerande och skrämmande, men Jud försäkrar henne att den är en viktig del av att förstå och acceptera döden. Rachel, å andra sidan, reagerar starkt negativt på samtal om döden. Det är tydligt att hon bär på obearbetade trauman från sin barndom, något Louis inte riktigt förstår men anar att det handlar om hennes svårt sjuka syster Zelda, som dog på ett plågsamt sätt.

Stephen King 2011, foto Stephanie Lawton, licens Creative Commons Attribution 2.0

En kväll, kort efter att de har flyttat in, inträffar en olycka på universitetet där Louis arbetar. En student, Victor Pascow, blir påkörd av en bil och skadas dödligt. Louis försöker rädda honom, men Pascow dör på platsen. Innan han tar sitt sista andetag viskar han varningar till Louis, nämner djurkyrkogården och säger att han måste hålla sig borta från det som ligger "bortom den". Louis är chockad över händelsen men avfärdar det som en olycklig slump. Men samma natt har han en livlig dröm där Pascow leder honom längs stigen genom skogen och varnar honom igen. När han vaknar är han övertygad om att det bara var en dröm – tills han upptäcker att hans fötter är täckta av jord.

Livet i Ludlow fortsätter, men katastrofen närmar sig. En dag blir Church påkörd av en lastbil. Louis vet att Ellie kommer att bli förkrossad, och han förbereder sig för att berätta för henne vad som hänt. Men innan han gör det får Jud honom att följa med ut i natten, bortom djurkyrkogården. De tar sig längre in i skogen än tidigare, till en uråldrig begravningsplats som enligt Jud har använts av mikmák-indianerna. Där, på en plats genomsyrad av en mörk och övernaturlig kraft, begraver Louis katten. Jud berättar inte mycket om varför, men försäkrar honom om att det är viktigt att han gör allt precis som han säger.

Dagen därpå återvänder Church – men något är annorlunda. Katten ser ut som tidigare, men den luktar fruktansvärt, en stank av död som inte försvinner oavsett hur mycket han tvättas. Dessutom är han trög och opålitlig, inte längre den kärvänliga huskatten han en gång var. Han verkar mer aggressiv, kallare, som om något inom honom har förändrats. Louis är skakad men försöker ignorera sin oro. Han undrar om han bara inbillar sig, om hans eget dåliga samvete skapar illusionen av att Church inte längre är densamma.

När Louis konfronterar Jud om det som hänt, berättar den gamle mannen att han redan från början misstänkte att det var en dålig idé men att han ändå kände sig tvungen att låta Louis göra det. Han förklarar att platsen har krafter, men att de är svåra att förstå. Han berättar om sin egen barndom, om en hund som hans far en gång begravde där och som kom tillbaka – men förändrad. Den var elakare, mer lynnig, och till slut blev hans far tvungen att döda den. Louis inser att han gjort ett misstag men försöker övertyga sig själv om att det inte spelar någon roll. Det är bara en katt, trots allt.

Men djurkyrkogården lämnar honom ingen ro. Pascows varning ekar i hans huvud, och han börjar märka subtila förändringar i sitt eget beteende. Han drömmer mardrömmar, känner en växande ångest han inte kan förklara. Rachel märker att han är mer spänd än vanligt, men när hon försöker prata med honom viftar han bort det.

Samtidigt fördjupas temat om döden inom familjen. Ellie, som märker att Church beter sig konstigt, börjar ställa frågor om vad som händer när någon dör. Louis försöker ge henne lugnande svar, men Rachel blir upprörd. Hon vill inte att Ellie ska tänka på döden, särskilt inte efter allt hon själv gått igenom som barn med Zelda. Louis inser att Rachel aldrig har bearbetat sin systers död och att hennes rädsla är djupare än han trott.

När våren närmar sig blir stämningen inom familjen alltmer ansträngd. Louis känner sig oförklarligt dragen till platsen i skogen, som om något ropar på honom. Jud börjar oroa sig för att han har satt igång en kedja av händelser han inte kan stoppa. Han har sett vad platsen kan göra och misstänker att den har en egen vilja, en makt som lurar och väntar på rätt tillfälle att slå till.

Då slår tragedin till på allvar. Gage, den älskade lille sonen, springer ut på vägen och blir påkörd av en lastbil. Händelsen krossar familjen. Rachel och Ellie reser iväg för att tillbringa en tid hos Rachels föräldrar, medan Louis blir ensam kvar i huset, förlamad av sorg och skuld. Han tänker på Pascows varning. Han tänker på Juds berättelse om hunden. Han tänker på Church och hur katten förändrades.

Och en idé börjar ta form i hans huvud. En fruktansvärd, lockande idé.

Jud misstänker vad som pågår och försöker ingripa. Han berättar för Louis att han en gång såg en människa återvända från platsen – och att det var något fruktansvärt, något som ingen borde bevittna. Han varnar Louis att om han ens överväger att begrava Gage där, så kommer han att ångra sig resten av sitt liv.

Men sorgen och skulden har redan börjat äta sig in i Louis sinne. Han kan inte acceptera att Gage är borta. Han kan inte släppa tanken på att det kanske, bara kanske, finns en chans att få honom tillbaka.

Och i natten, ensam med sina tankar, fattar han sitt beslut. Louis är nu besatt av tanken på att få tillbaka sin son. Juds varningar ekar i hans huvud, liksom Pascows mystiska drömvisa råd om att hålla sig borta från platsen bortom djurkyrkogården. Men sorgen och skulden är för starka, och Louis kan inte acceptera att Gage verkligen är borta. Han börjar planera i hemlighet, fast besluten att genomföra sin plan utan att någon kan stoppa honom.

När Rachel och Ellie är borta för att sörja hos Rachels föräldrar, gräver Louis en natt upp Gages kropp från kyrkogården och tar honom djupt in i skogen till den uråldriga mikmák-begravningsplatsen. Varje steg är tyngt av fruktan, men också av ett märkligt lugn – som om han följer en plan som någon eller något annan redan lagt ut för honom. Han begraver Gage på samma plats där han tidigare begravt Church och återvänder hem, mentalt och fysiskt utmattad, men fylld av en förväntan han inte vågar sätta ord på.

Samtidigt får Rachel en känsla av att något är fruktansvärt fel. Ellie, som är känslig och intuitiv, börjar få hemska mardrömmar där hon ser sin far göra något han inte borde. Hon drömmer om Victor Pascow, som försöker varna henne, och hennes skräck och oro övertygar Rachel om att hon måste åka hem omedelbart. Trots sin mammas protester lämnar hon i all hast och börjar den långa resan tillbaka till Ludlow.

Under natten vaknar Louis av ett ljud i huset. Något rör sig. Något som borde vara dött. Han håller andan när han hör små, stapplande fotsteg. En skräckblandad lättnad sköljer över honom – Gage är tillbaka. Men när han ser sin son inser han omedelbart att det är något fruktansvärt fel. Gage ser ut som sig själv, men hans ögon är mörka, och hans rörelser är fel, som en marionett styrd av en osynlig hand. Hans röst är ihålig och ondskefull, och Louis förstår att vad det än är som återvänt inte är hans son – utan något som bär hans ansikte.

Gage lämnar huset och går rakt till Juds hem. Jud, som länge misstänkt att Louis inte skulle kunna stå emot begravningsplatsens lockelse, har försökt hålla sig vaken men somnat av utmattning. Han vaknar av en känsla av att något obehagligt finns i huset – och då ser han Gage. Men det är inte den lilla pojken han minns. Det är något annat. Gage hånar honom, talar med en röst som inte borde komma från ett barn, och innan Jud hinner försvara sig attackerar Gage honom med en rakkniv. Trots sin ålder och svaghet försöker Jud slå tillbaka, men varelsen är snabb och obeveklig. Han hinner knappt skrika innan kniven skär genom honom och lämnar honom död på golvet.

Samtidigt har Rachel nått Ludlow. Hon känner en växande oro när hon närmar sig huset, och när hon kliver in möts hon av en syn som fyller henne med fruktansvärd skräck – Gage står där, men han är inte deras älskade son längre. Han ler ett grymt leende, och innan Rachel ens hinner förstå vad som händer, kastar han sig över henne. Hon skriker, men ingen hör henne.

Louis vaknar av en känsla av att något är fruktansvärt fel. Han inser snabbt att Juds hus är mörkt och att Rachel aldrig kom hem. Med en växande panik rusar han över till Juds hus och hittar sin granne död. Han ser sedan blodspåren som leder tillbaka till hans eget hem.

När han kliver in möts han av en fruktansvärd syn – Rachel ligger död på golvet, hennes kropp sargad av det som en gång var deras son. Gage sitter bredvid henne, leende med blodiga tänder. Han håller en rakkniv i handen och betraktar sin far med en blick fylld av något som är långt bortom mänsklighet. Louis känner en våg av fruktansvärd sorg och vrede, men också ett kallt, beslutsamt lugn. Han inser att han har gjort ett misstag – och att han är den enda som kan stoppa det.

Han lockar Gage till sig, låtsas för en stund spela med i spelet, men när han får en chans, drar han fram en spruta fylld med morfin och injicerar den i sin son. Gage skriker och försöker kämpa emot, men inom några sekunder blir hans rörelser långsamma. Han tittar på Louis, och för ett ögonblick ser det ut som om något av hans gamla jag är där igen. "Pappa," viskar han innan han sjunker ihop och dör på riktigt.

Louis sitter länge bredvid kroppen, krossad av vad han har gjort – och vad han har orsakat. Men trots allt kan han inte tänka klart. Han vet att det var fel att begrava Gage på den platsen, men när han ser Rachel ligga där död, kan han inte stå emot den röst som viskar i hans huvud. Kanske gick det fel med Gage eftersom han var död för länge. Kanske blir det annorlunda om han agerar snabbt. Kanske kan han få Rachel tillbaka.

I ett tillstånd av chock och desperation bär Louis Rachels livlösa kropp genom skogen till den förbannade begravningsplatsen. Han upprepar samma misstag som med Gage men övertygar sig själv om att det denna gång kommer att gå annorlunda. Eftersom han har agerat snabbt, tror han att det finns en chans att hon kan återvända som sig själv. Efter att ha täckt över graven återvänder han till huset för att vänta.

Natten fortskrider långsamt, och Louis befinner sig i ett tillstånd av dvala, vaken men insnärjd i en virvel av tankar och ånger. Han försöker förtränga tvivlen som gnager i hans inre och klamrar sig fast vid hoppet om att han har gjort det rätta. Tiden förlorar sin betydelse, och i det dunkla köket sitter han med skakande händer, oförmögen att skingra den växande känslan av undergång.

Så småningom bryts tystnaden av ljudet av steg som rör sig långsamt genom huset. En frän doft av jord och förruttnelse fyller luften, och en isande kyla sprider sig omkring honom. Han känner en närvaro bakom sig och slutligen en kall, livlös hand som vidrör hans axel. Det han fruktat – och på samma gång hoppats på – har blivit verklighet. Rachel har kommit tillbaka.

När han vänder sig om ser han henne stå där i dunklet. Hennes kropp bär spåren av döden, huden är gråblek och stram över benen, ögonen svarta och uttryckslösa. Trots detta försöker Louis intala sig att det fortfarande är hon, att han har fått tillbaka sin fru. Han ser henne luta sig närmare, och en skälvande förhoppning väcks i honom. Men illusionen krossas när han ser det glimtande stålet i hennes hand.

Innan han hinner reagera hugger hon. En vass egg skär genom hans hud, och han känner hur kylan sluter sig om honom. Smärtan är skarp men kortvarig, och när hans medvetande bleknar bort hör han hennes röst en sista gång, en viskning från den plats där liv och död smälter samman.