Sammanfattning av I väntan på Godot av Samuel Beckett

I väntan på Godot, med originaltitel En attendant Godot, av Samuel Beckett är ett av 1900-talets mest inflytelserika och diskuterade teaterverk. Pjäsen, skriven i en absurdistisk stil, handlar om två män, Vladimir och Estragon, som väntar vid en vägkorsning på en man vid namn Godot, som de aldrig har träffat och som aldrig kommer. Handlingen är cyklisk och repetitiv, vilket förstärker känslan av meningslöshet och existentiell osäkerhet. Berättelsen är fylld av filosofiska undertoner, humor och tragedi, där karaktärerna kämpar med frågor om tidens gång, livets mening och människans ensamhet.

Pjäsen börjar på en ödslig landsväg vid ett ensamt, nästan dött träd. Estragon, som har svårt att ta av sig sina stövlar, sitter på en sten medan Vladimir rör sig rastlöst fram och tillbaka. De två männen har känt varandra länge men verkar ha svårt att minnas detaljer om sina tidigare möten och samtal. De diskuterar trivialiteter och byter ämne snabbt, ofta utan någon logisk koppling. Estragon, som ofta kallas Gogo av Vladimir, klagar på sin smärta och hunger, medan Vladimir, ibland kallad Didi, försöker hålla honom vid gott mod genom att föreslå olika aktiviteter eller tankelekar.

Samuel Beckett 1977, foto Roger Pic

De pratar om att de väntar på någon vid namn Godot, även om det inte är klart varför de väntar eller vad de hoppas att få ut av mötet. De har vaga minnen av att ha blivit tillsagda att träffa honom här men verkar osäkra på detaljerna. Estragon föreslår flera gånger att de ska ge upp och gå sin väg, men Vladimir insisterar på att de måste vänta.

Efter en stunds monotont prat och meningslösa försök att fördriva tiden dyker två nya karaktärer upp: Pozzo och Lucky. Pozzo är en dominerande och teatralisk man som leder Lucky i ett rep, som om han vore ett djur. Lucky, som är trött och utmattad, bär en tung väska och verkar vara sin herres slav. Pozzo skryter om sin makt och sin kontroll över Lucky, medan Lucky själv säger ingenting. Vladimir och Estragon är först avvaktande men blir snabbt indragna i Pozzos självcentrerade monologer.

Pozzo visar sig vara en självgod man som njuter av att vara i centrum. Han erbjuder Estragon och Vladimir en bit mat och underhåller dem genom att kommendera Lucky att dansa och sedan att tänka högt. När Lucky till slut talar utbryter en märklig och kaotisk monolog, där han spyr ur sig en osammanhängande och frenetisk ström av ord. Hans tal är en absurd och intensiv uppvisning av intellektualism utan sammanhang, och de andra är tvungna att tysta honom genom att slita av honom hans hatt.

Efter att Pozzo och Lucky har gått sin väg blir Estragon och Vladimir åter ensamma. De fortsätter att prata och undrar om Godot kommer att anlända snart. En pojke dyker upp och meddelar att Godot inte kommer i dag men att han säkert kommer i morgon. Vladimir frågar pojken om han har sett dem förut, men pojken säger att han inte minns. När pojken går iväg och natten faller bestämmer sig Estragon och Vladimir för att lämna platsen, men de rör sig inte.

Den andra akten börjar nästa dag på samma plats, men trädet har nu små blad på sina grenar, vilket antyder att tid har passerat. Estragon och Vladimir återkommer till scenen, men de verkar ha glömt det mesta av vad som hände dagen innan. Deras samtal är ännu en gång fyllt av meningslösa utbyten och tankelekar för att fördriva tiden. Estragon, som verkar mer utmattad och uppgiven, berättar att han blivit misshandlad under natten, men han minns inte av vem. Vladimir försöker hålla dem sysselsatta genom att föreslå olika aktiviteter, men de återvänder alltid till sin grundläggande uppgift: att vänta på Godot.

Snart återkommer Pozzo och Lucky, men något har förändrats. Pozzo har nu blivit blind och snubblar runt, medan Lucky har blivit stum. Pozzo verkar ha tappat sin arrogans och är nu mer desperat och hjälplös. Han ramlar till marken och kan inte resa sig upp utan hjälp, men Estragon och Vladimir är först ovilliga att hjälpa honom. Till slut gör de det, men Pozzo har tappat sitt grepp om verkligheten och kan inte ens minnas att han träffat dem dagen innan. Han förklarar att tiden inte betyder något för honom längre, att han varken vet vad som hände i går eller vad som kommer att hända i morgon.

Efter att Pozzo och Lucky har lämnat scenen igen dyker pojken upp ännu en gång och ger samma meddelande: Godot kommer inte i dag, men han kommer i morgon. Vladimir försöker fråga honom om han minns gårdagens möte, men pojken säger att han aldrig har sett dem förut. Detta förvärrar känslan av tidsförvrängning och osäkerhet, då det verkar som om de är fast i en oändlig loop där varje dag upprepar sig utan att något förändras.

När natten faller bestämmer sig Estragon och Vladimir ännu en gång för att lämna platsen. Men precis som i den första akten står de bara stilla och rör sig inte. Pjäsen avslutas med att de förblir fast i sin eviga väntan, oförmögna att bryta mönstret eller ta sig ur den absurda situationen.

I väntan på Godot är en pjäs där handlingen egentligen aldrig utvecklas i traditionell mening. Istället förstärker de repetitiva dialogerna, den minimalistiska scenografin och bristen på progression känslan av existentiell hopplöshet. Pjäsen ställer djupa frågor om tid, frihet, mening och människans förmåga att hantera osäkerhet och ensamhet. Estragon och Vladimir symboliserar den mänskliga kampen mot meningslösheten, och deras oförmåga att ta sig därifrån speglar den absurda tragedin i det mänskliga tillståndet.