top of page

Sammanfattning av Flickan med svavelstickorna av H.C. Andersen

"Flickan med svavelstickorna" av H.C. Andersen är en kort men hjärtskärande saga som fångar läsarens hjärta genom sin intensiva skildring av fattigdom, ensamhet och hoppets kraft i de mest hopplösa situationer. Berättelsen utspelar sig under en kall och snöig nyårsafton, där en liten flicka vandrar barfota genom stadens gator. Hon är klädd i trasiga, tunna kläder och har inga skor, då hennes egna slitna skor har förlorats i snön när hon försökte undvika en häst och vagn. Den ena skon försvann, och den andra plockades upp av en pojke som skrattande påstod att han skulle använda den som vagga åt sitt framtida barn.


Flickan är ensam och försöker sälja svavelstickor för att tjäna pengar, men ingen bryr sig om henne eller köper något. Människor hastar förbi henne på gatorna, upptagna av sina egna förberedelser för att fira det nya året, och ingen lägger märke till den lilla flickan som fryser i kylan. Hennes ögon är stora och sorgsna, och hon bär med sig en liten bunt svavelstickor i handen, men ingen visar medkänsla. Hon vågar inte gå hem tomhänt, för hon vet att hennes far kommer att slå henne om hon inte tjänar några pengar. Dessutom är hemmet lika kallt som gatan, eftersom de fattiga föräldrarna inte har råd att hålla elden igång.

H. C. Andersen 1869, foto Thora Hallager, färglagt
H. C. Andersen 1869, foto Thora Hallager, färglagt

När natten blir mörkare och kylan tilltar, söker flickan skydd i en gränd mellan två hus. Där sitter hon hopkurad, med benen uppdragna mot kroppen för att hålla värmen. Snön faller tätt, och hon fryser så mycket att hon till slut tänder en av sina svavelstickor för att försöka få lite värme. När lågan flammar upp framför hennes ögon, skapas en illusion som ger henne en kortvarig känsla av tröst. Den första stickan får henne att se en varm kakelugn framför sig, där elden sprakar och värmen omfamnar henne. Men när stickan brinner ut försvinner bilden, och verkligheten återvänder med sin bitande kyla.


Flickan tänder en andra sticka, och denna gång ser hon ett bord fullt av mat, där en stekt gås står i mitten med fyllning och ånga som stiger upp från dess gyllene yta. Hennes hunger är intensiv, och hon känner nästan doften av maten och smaken i sin mun. Men precis som med kakelugnen försvinner bilden i samma stund som lågan slocknar, och hon lämnas återigen ensam i sin misär.


När hon tänder en tredje sticka uppenbarar sig en vacker julgran, fylld med ljus och glittrande dekorationer. Hon ser hur granen sträcker sig upp mot himlen, och ljusen verkar stiga högre och högre, som om de förvandlas till stjärnor. En av stjärnorna faller från himlen, och flickan påminns om sin avlidna mormor som brukade säga att varje gång en stjärna faller, dör en människa och deras själ stiger upp till Gud.


Flickan tänder ytterligare en sticka, och denna gång ser hon sin älskade mormor, den enda person som någonsin visat henne kärlek och omtanke. Mormor ser vänlig och varm ut, och flickan fylls av glädje och längtan. Hon ropar till mormor och ber henne att ta med henne bort från kylan och ensamheten. För att inte förlora mormor tänder flickan alla sina svavelstickor på en gång, och i det starka ljuset omges hon av en vision av kärlek och trygghet. Mormor tar henne i famnen, och tillsammans stiger de upp mot himlen, bort från världens lidande.


När morgonen gryr, ligger flickan död i gränden med ett leende på läpparna. Hennes kropp är kall och livlös, men runt henne finns resterna av de använda svavelstickorna som vittnar om hennes sista stund i livet. Stadens invånare går förbi och lägger märke till henne först nu, men de inser inte vad hon har upplevt. De ser bara en fattig flicka som dött i kylan, ovetande om de visioner och den lycka hon funnit i sina sista ögonblick.


Berättelsen avslutas med en känsla av tragisk skönhet, där flickans död blir en påminnelse om samhällets likgiltighet inför de mest utsatta. Samtidigt bär den med sig en trösterik tanke om att hon i döden återförenats med sin mormor och funnit frid. "Flickan med svavelstickorna" är en av H.C. Andersens mest gripande berättelser, fylld av symbolik och emotionell kraft, och den berör teman som fattigdom, medmänsklighet och hoppets betydelse även i de mörkaste stunder.

Comments


bottom of page