top of page

Sammanfattning av Fallet av Albert Camus

Fallet, med originaltitel La Chute, publicerad 1956, är en kortroman av Albert Camus som består av en monolog där huvudpersonen, Jean-Baptiste Clamence, bekänner och analyserar sitt liv inför en anonym samtalspartner på en bar i Amsterdam. Genom denna monolog utforskar Camus teman som skuld, dom, moral och självbedrägeri, samtidigt som han skapar en bild av en värld där inga absoluta värden längre tycks existera.


Berättelsen utspelar sig i Amsterdam, i den dimmiga och dystra stadsdelen kring Zeedijk och kanalerna. Clamence, en före detta framgångsrik advokat från Paris, har slagit sig ner där och kallar sig själv en "domare-botgörare." Han börjar tala med en okänd man på en bar kallad Mexico-City och inleder en lång monolog där han berättar om sitt tidigare liv, sina synder och sin insikt om människans hyckleri.

Albert Camus, tavla av Jean-Loup Othenin-Girard, licens Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0
Albert Camus, tavla av Jean-Loup Othenin-Girard, licens Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0

Clamence beskriver sitt förflutna som en välrespekterad och framstående advokat i Paris. Han var beundrad för sin charm, vältalighet och altruism. Han tog sig an fall där han försvarade de svaga, såg sig själv som en moralisk och rättfärdig människa och njöt av att bli hyllad av andra. Han levde ett bekvämt liv, uppskattade kvinnor, vin och sociala tillställningar, och han såg sig själv som en god och hedervärd person. Han trodde på rättvisan och uppfattade sig som en av dem som upprätthöll den.


Men en händelse förändrade hans självbild. En kväll när han promenerade över en bro i Paris hörde han ett skratt bakom sig, ett skratt som tycktes riktat mot honom. Detta skratt förföljde honom, och han började inse att hans självbild som en rättskaffens och osjälvisk man kanske inte var sann. Han började ifrågasätta sin egen moral, och detta var början på hans fall. Händelsen som verkligen drev honom till denna insikt inträffade en natt när han gick längs Seine och passerade en ensam kvinna på en bro. Strax efter att han gått förbi henne hörde han ett plask – kvinnan hade kastat sig i floden. Han stannade upp men gjorde ingenting. Han vände sig inte om, han hjälpte henne inte, han gick bara vidare och försökte glömma vad som hänt. Dagen efter letade han efter nyheter om en drunkningsolycka men hittade ingenting. Han försökte förtränga händelsen, men den förföljde honom. Den blev en symbol för hans feghet, hans oförmåga att handla när det verkligen betydde något.


Efter denna incident förändrades hans liv. Han insåg att hela hans existens hade varit en lögn – att hans godhet och rättfärdighet bara var en fasad, ett sätt att framstå som beundransvärd i andras ögon. Han hade inte hjälpt andra av ren altruism, utan för att det fick honom att känna sig överlägsen. Han började se hyckleri överallt, inte bara i sig själv utan i hela mänskligheten. Alla människor, menar han, är egentligen skyldiga, men de döljer sin skuld bakom moral och rättvisa. Han såg sig själv som en skådespelare i ett spel där alla försöker dölja sina verkliga motiv och sin djupaste skuld.


Efter att ha insett detta kunde han inte längre leva sitt gamla liv. Han lämnade Paris och började vandra omkring, driva runt i Europa, tills han till slut slog sig ner i Amsterdam. Han beskriver Amsterdam som en stad av kanaler och reflektioner, en plats där vattnet ständigt speglar ens bild tillbaka, en stad där man konfronteras med sig själv och sin skuld. Här har han tagit rollen som "domare-botgörare" – någon som bekänner sina egna synder men också avslöjar andras. Han har insett att det bästa sättet att fly undan sin egen skuld är att peka ut andras. Genom att föra fram människors hyckleri kan han befria sig själv från att känna sig ensam i sin skuld. Om alla är skyldiga, då är ingen mer skyldig än någon annan.


Han berättar vidare om en anekdot som symboliserar hans syn på mänskligheten. Han brukade ha en värdefull målning i sin ägo, en förfalskning av en berömd tavla föreställande en domare. När han en dag insåg att tavlan var en förfalskning, började han se den som en symbol för hela hans liv – en lögn, en illusion. Denna tavla, säger han, liknar oss alla: vi spelar roller, vi dömer andra, men vi är alla skyldiga.


I slutet av monologen antyder Clamence att han, trots sin insikt, inte har blivit en bättre människa. Han har bara lärt sig att leva med sin skuld genom att avslöja andras. Han har inte funnit någon frälsning, ingen förlåtelse, bara ett sätt att existera i en värld där det inte finns någon absolut moral. Han skrattar nu åt sig själv och världen, men skrattet är bittert – det är samma skratt som han en gång hörde bakom sig på bron i Paris.


Romanen slutar utan någon definitiv upplösning. Clamence har inte förändrats i grunden; han har bara hittat ett sätt att rättfärdiga sitt eget fall genom att dra ner andra med sig. Han har gått från att vara en försvarare av rättvisa till att bli en cynisk domare, men han har inte lyckats fly undan sin egen skuld. Hans monolog är en både briljant och obehaglig analys av mänsklig natur, en obönhörlig nedmontering av illusionen om moralisk renhet.


Fallet är en berättelse om skuld, självrannsakan och mänskligt hyckleri. Genom Clamences bekännelser visar Camus hur vi alla är delaktiga i den moraliska korruptionen, hur vi rättfärdigar oss själva och dömer andra för att undvika att konfrontera vår egen feghet och våra egna brister. Romanen är en mörk och djupgående undersökning av människans oförmåga att vara konsekvent god och ställer den obekväma frågan: om vi alla är skyldiga, vad återstår då?

コメント


bottom of page