Sammanfattning av Föräldrarna i regi av Yasujiro Ozu

Föräldrarna (1953), med originaltitel Tōkyō monogatari, regisserad av Yasujiro Ozu, är en stillsam men djupt gripande skildring av familjedynamik, tidens gång och de förändringar som industrialisering och modernitet för med sig. Handlingen följer ett äldre par, Shukichi och Tomi Hirayama, som reser från sin lilla hemstad Onomichi till Tokyo för att besöka sina vuxna barn och deras familjer. Filmen är en studie i mänsklig natur, de subtila nyanserna i relationer och de outtalade känslor som ofta präglar familjelivet.

Berättelsen inleds med att Shukichi och Tomi förbereder sig för sin resa. De är en äldre, vänlig och till synes obemärkt duo som lever ett enkelt liv. Deras förväntningar på resan är blygsamma men tydliga – de hoppas på att få kvalitetstid med sina barn och uppleva lite av storstadens puls. Paret har flera barn, men det är deras äldste son, Koichi, en läkare, och deras dotter, Shige, som driver en hårsalong, som de först planerar att besöka i Tokyo.

Filmens affisch från 1953 av Shōchiku Kabushiki Gaisha

När Shukichi och Tomi anländer till Tokyo möts de av sina barn, men det blir snart tydligt att dessa är upptagna med sina egna liv och har svårt att ge sina föräldrar den tid och uppmärksamhet de förväntat sig. Koichi är stressad av sitt arbete som läkare och sin roll som familjeförsörjare, medan Shige verkar mer fokuserad på sin salong och sina sociala åtaganden. Deras samtal med föräldrarna är artiga men distanserade, och det finns en känsla av skyldighet snarare än genuin glädje över återseendet.

Det enda undantaget är Noriko, deras svärdotter, som var gift med deras avlidne son Shoji. Noriko är en ung änka som lever ensam och arbetar som kontorist. Hon tar sig tid att verkligen umgås med Shukichi och Tomi och visar dem stor vänlighet och omtanke. Hennes relation till dem präglas av genuin värme och ödmjukhet, och hon verkar vara den enda som inser deras behov av sällskap och tillhörighet. Norikos karaktär kontrasterar skarpt mot Koichi och Shige, som framstår som självupptagna och känslomässigt distanserade.

Eftersom Koichi och Shige inte kan ge sina föräldrar mycket tid skickar de dem till en varm källa för att koppla av och njuta av en liten semester. Denna resa visar sig dock inte vara särskilt tillfredsställande för det äldre paret. De finner sig ensamma och malplacerade bland de yngre och högljudda gästerna, och istället för att njuta av sin tid tillsammans känner de en växande känsla av isolering och desillusion.

Efter att ha återvänt från varma källan inser Shukichi och Tomi att de är en börda för sina barn. För att inte orsaka dem mer besvär bestämmer de sig för att dela på sig. Tomi åker för att tillbringa några dagar med Noriko, medan Shukichi går ut för att träffa några gamla vänner. Noriko välkomnar Tomi med öppna armar, och deras tid tillsammans blir en av filmens mest rörande delar. Under deras samtal delar Tomi sina tankar om livet, familj och det ofrånkomliga åldrandet, medan Noriko uttrycker sin egen ensamhet och osäkerhet om framtiden. Deras interaktioner är fyllda av värme och förståelse, och de utvecklar en nära och innerlig relation.

Under tiden går Shukichi ut och dricker med sina gamla vänner, som också är pensionerade och har liknande erfarenheter av att känna sig bortglömda av sina barn. Deras samtal är en blandning av nostalgi och sorg över den förändrade världen och den brist på respekt och uppmärksamhet de upplever från den yngre generationen. Det finns en tyst resignation i deras ord, men också en känsla av gemenskap i att dela dessa känslor med varandra.

När det äldre paret slutligen återvänder till Onomichi inträffar en tragisk vändning. Tomi blir plötsligt allvarligt sjuk och avlider kort därefter. Denna händelse tvingar familjen att samlas igen, men även under denna krissituation visar barnen en brist på djupare känslomässig förbindelse. Shige och Koichi är mer bekymrade över praktiska arrangemang och sina egna åtaganden än över sin mors bortgång. Noriko, å andra sidan, visar en djup sorg och genuin omtanke om Shukichi, vilket ytterligare befäster hennes plats som den mest medkännande karaktären i berättelsen.

Efter begravningen reflekterar Shukichi och Noriko över livets förgänglighet och familjens dynamik. Shukichi erkänner att han inte längre förväntar sig mycket från sina barn och uppmanar Noriko att börja om och söka sitt eget lycka. Noriko visar sin karaktärsstyrka och osjälviskhet genom att uttrycka sin tacksamhet för den tid hon fick med Shukichi och Tomi, trots sin egen sorg och ensamhet.

Filmen avslutas med att Shukichi sitter ensam i sitt hus i Onomichi efter att alla har återvänt till sina egna liv. Den tystnad och tomhet som omger honom är påtaglig, och det blir tydligt att han nu är övergiven och ensam. Detta slut förstärker filmens centrala teman om tidens gång, förlust och den ofrånkomliga känslan av ensamhet som ofta följer med åldrandet.

Föräldrarna är en berättelse som fångar det universella i familjerelationer och de subtila spänningarna mellan generationer. Ozu använder sitt karaktäristiska lågmälda och minimalistiska filmspråk för att skapa en djupt emotionell upplevelse. Genom att undvika stora dramatiska gester och istället fokusera på vardagens små ögonblick, ger han publiken möjlighet att verkligen känna och reflektera över karaktärernas liv och val.