Sammanfattning av Existentialismen är en humanism av Jean-Paul Sartre

Existentialismen är en humanism, med originaltitel L'Existentialisme est un humanisme, är en essä baserad på en föreläsning som Jean-Paul Sartre höll 1945, där han försvarar existentialismen mot dess kritiker och förklarar dess centrala idéer. Han bemöter anklagelser om att existentialismen är pessimistisk, amoralsk och nihilistisk, och argumenterar istället för att den är en djup form av humanism. Texten behandlar begrepp som frihet, ansvar, ångest och subjektivitet, och Sartre klargör sin syn på vad det innebär att vara människa i en värld utan gudomlig vägledning eller förutbestämda moraliska principer.

Sartre inleder med att bemöta de vanligaste kritiska invändningarna mot existentialismen. Han påpekar att många ser existentialismen som en dyster och hopplös filosofi som enbart betonar mänsklig ensamhet och ångest. Andra anklagar den för att vara amoralsk, eftersom den förkastar absoluta värden och gudomliga normer. Vissa betraktar den till och med som en borgerlig filosofi, eftersom den betonar individens ansvar snarare än sociala och kollektiva förändringar. Sartre avfärdar dessa kritikpunkter genom att förklara att existentialismen i själva verket är en filosofi som bejakar mänsklig frihet och ansvar, och att den i högsta grad är en humanistisk lära.

Jean-Paul Sartre 1967, foto User:T1980, licens Creative Commons Attribution 3.0

Han presenterar sedan existentialismens grundläggande princip: "existensen föregår essensen." Detta innebär att människor inte är födda med en förutbestämd natur eller ett givet syfte. Till skillnad från objekt och artefakter, som skapas med ett specifikt ändamål, måste människor själva definiera sina liv genom sina handlingar. Sartre använder exemplet med en papperskniv: en sådan kniv är tillverkad med en bestämd funktion i åtanke, och dess essens – dess syfte och egenskaper – existerar innan själva objektet blir till. Men när det gäller människor finns ingen sådan förutbestämd essens; vi existerar först, och sedan, genom våra val och handlingar, skapar vi oss själva.

Blå slottet av L M Montgomery E-bok EPUB 49kr

Köp nu

I och med att Gud inte existerar (vilket Sartre tar för givet), finns det ingen högre makt som kan definiera vad det innebär att vara människa. Därför bär varje individ ansvaret att själv bestämma sin identitet och sina värderingar. Detta leder till en radikal frihet, men också till en djup existentiell ångest. Sartre menar att människor ofta försöker fly från denna frihet genom självbedrägeri, vilket han kallar "ond tro" (mauvaise foi). Ond tro innebär att man förnekar sin egen frihet genom att låtsas vara bunden av externa faktorer, som sociala normer, religion eller biologiska drifter. Ett klassiskt exempel är servitören som överdriver sitt servitörsbeteende och på så sätt reducerar sig själv till en roll snarare än en fri individ.

Ett annat centralt tema i essän är ansvaret som följer med friheten. Eftersom vi själva skapar vår essens genom våra val, innebär det att vi också bär ansvaret för våra handlingar. Sartre framhåller att detta ansvar inte enbart gäller individen själv, utan hela mänskligheten. När en person gör ett val, visar denne samtidigt vad han eller hon anser vara en giltig handling eller värdering för alla andra. Detta innebär att vi alltid handlar i en värld där våra val har universella implikationer. Han ger exemplet med en ung man som står inför valet att antingen stanna hemma och ta hand om sin mor eller att ansluta sig till motståndsrörelsen under andra världskriget. Ingen gudomlig lag eller moralisk absolutism kan ge honom ett entydigt svar – han måste själv välja, och i och med det valet definierar han också sin syn på vad som är rätt och viktigt.

Sartre diskuterar också begreppet ångest (angoisse), som uppstår just för att vi är medvetna om att våra val inte bara påverkar oss själva, utan också andra. Ångesten skiljer sig från rädsla, som handlar om konkreta hot i världen, medan existentiell ångest härrör från insikten om vårt ansvar och vår frihet. Sartre påpekar att även om ångesten kan vara skrämmande, är den också en oundviklig del av vad det innebär att vara människa.

Ett annat viktigt begrepp är "förkastandet av ursäkter." Eftersom det inte finns någon högre instans som kan bestämma vad vi bör göra, kan vi inte skylla på yttre omständigheter för våra handlingar. Vi är inte "dömda" att vara på ett visst sätt på grund av vår uppväxt, vårt samhälle eller vår biologi. Detta betyder dock inte att vi är fria att handla utan begränsningar – vi föds in i en viss situation och måste agera utifrån den, men vi har alltid en frihet att välja hur vi förhåller oss till den. Sartre illustrerar detta genom att hänvisa till sin samtid: en arbetare kan exempelvis inte omedelbart göra sig till borgare, men han kan välja hur han relaterar till sin klass, sina kollegor och sin arbetsplats.

Den existentialistiska humanismen, enligt Sartre, ligger i insikten att människan är fullständigt ansvarig för sig själv och att vi genom våra handlingar definierar vår egen mänsklighet. Han avfärdar idén att existentialismen skulle leda till nihilism eller passivitet. Tvärtom hävdar han att eftersom vi inte har någon yttre instans som dikterar vår moral, blir vi än mer ansvariga för att skapa mening och värden i våra liv. Detta är vad Sartre menar med existentialismens humanism – det är en filosofi som placerar människan i centrum och ger henne fullständig makt och ansvar att forma sitt eget öde.

I slutet av essän sammanfattar Sartre sina argument och betonar att existentialismen inte är en lära som syftar till att fylla människor med förtvivlan, utan snarare att ge dem en klar och ärlig syn på sin egen frihet. Han avvisar tanken att existentialismen skulle vara en pessimistisk filosofi; tvärtom anser han att den upphöjer människan genom att erkänna hennes förmåga att skapa sig själv och ge sitt liv mening. I en värld utan givna värden eller moraliska absoluta regler ligger den verkliga humanismen i att acceptera detta och handla utifrån insikten om vår frihet och vårt ansvar.