Sammanfattning av Det våras för Hitler i regi av Mel Brooks

Det våras för Hitler (originaltitel: The Producers), regisserad av Mel Brooks, är en komisk och satirisk film från 1967 som skildrar en osannolik och absurd historia om två män som försöker iscensätta en katastrofalt dålig teaterproduktion för att tjäna pengar på dess misslyckande. Filmen är känd för sin skarpa humor, sin parodiska skildring av Broadway och sin modiga hantering av kontroversiella ämnen.

Handlingen kretsar kring Max Bialystock, en åldrande och misslyckad Broadway-producent, som desperat försöker hålla sig flytande efter en rad floppar. Maxs karriär har för länge sedan passerat sin höjdpunkt, och han har nu reducerats till att förlita sig på donationer från äldre, rika kvinnor som han charmar och flirtar med i utbyte mot pengar. Dessa scener, där Max använder sitt smöriga beteende för att manipulera kvinnorna, etablerar hans karaktär som en skamlös och opportunistisk figur. Trots sin oärlighet är Max också en tragisk gestalt; han längtar efter framgång och erkännande men är fast i en cykel av misslyckanden.

Mel Brooks 2010, foto Angela George, licens Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0

En dag kliver Leo Bloom in i Maxs kontor. Leo är en neurotisk och timid revisor som skickats för att granska Maxs bokföring. Leo är Maxs motsats i varje aspekt: han är ordentlig, nervös och fast i en vardag utan äventyr. Under sin genomgång av Maxs räkenskaper upptäcker Leo ett intressant kryphål: om en producent samlar in mer pengar än vad som behövs för att finansiera en pjäs och sedan ser till att pjäsen floppar, behöver han inte återbetala investerarna eftersom en flopp inte genererar någon vinst. Istället kan producenten behålla det överskjutande kapitalet. Max, som omedelbart ser potentialen i idén, övertalar den motvillige Leo att samarbeta med honom för att iscensätta en pjäs som garanterat kommer att bli en monumental katastrof.

Max och Leo börjar sin jakt på det "värsta manuset någonsin". Efter en lång och komisk letarprocess hittar de Springtime for Hitler, en pjäs skriven av Franz Liebkind, en excentrisk och fanatisk före detta nazist. Franz är en karikatyr av en nostalgisk nazist som idoliserar Adolf Hitler och fortfarande bär sin uniform. Han är paranoid och besatt av att försvara Hitlers ära, och han kräver att Max och Leo svär en lojalitetsed till honom och Tredje riket innan han går med på att låta dem producera pjäsen. Den absurda situationen där de två försöker navigera Franzs galenskaper är en höjdpunkt i filmens komik.

Efter att ha säkrat rättigheterna till Springtime for Hitler börjar Max och Leo leta efter en regissör som är lika inkompetent som manuset. De anlitar Roger De Bris, en flamboyant och excentrisk regissör som aldrig haft en framgångsrik produktion. Roger och hans partner Carmen Ghia är överdrivet karikerade, och deras interaktioner med Max och Leo fylls av komiska missförstånd och överdrifter. Roger går med på att regissera pjäsen, och hans vision är att göra den till en "glittrande och underhållande hyllning". Ironiskt nog bidrar detta beslut till pjäsens framtida framgång.

Max och Leo fortsätter sitt bedrägliga projekt genom att samla in pengar från Maxs "lilla armé" av rika äldre kvinnor. Dessa scener är både komiska och en aning obehagliga, då Max utnyttjar kvinnornas ensamhet och längtan efter uppmärksamhet. Han överdriver sina charmerande manövrar, vilket leder till en rad absurda och ibland pinsamma situationer.

Med allt på plats är det dags för castingen. Max och Leo beslutar sig för att casta den mest inkompetenta och olämpliga skådespelaren de kan hitta i rollen som Adolf Hitler. Valet faller på Lorenzo St. DuBois, även kallad L.S.D., en hippie med noll förståelse för rollen och en helt annan energi än vad som krävs för att spela en nazistledare. Lorenzo får rollen efter att han av misstag kraschar auditionen och sjunger en psykedelisk låt. Hans naiva och lättsinniga tolkning av Hitler gör pjäsen ännu mer absurd.

Premiärkvällen anländer, och Max och Leo är övertygade om att deras plan kommer att fungera. Springtime for Hitler inleds med ett extravagant musikalnummer som hyllar Hitler och Tredje riket. Publiken är initialt chockad och förfärad, och Max och Leo är säkra på att de är på väg mot en garanterad flopp. Men till deras stora förvåning börjar publiken skratta hysteriskt. De tolkar pjäsen som en satir och ett geniartat humoristiskt verk. L.S.D.:s bisarra tolkning av Hitler och Rogers överdrivna regi får oväntat pjäsen att bli en succé.

Max och Leo är förkrossade. Deras plan har misslyckats, och de står nu inför risken att deras bedrägeri avslöjas eftersom investerarna kräver sin andel av vinsten. I desperation försöker de sabotera pjäsen genom att spränga teatern, men deras plan misslyckas när Franz av misstag saboterar bomben. Polisen anländer och arresterar Max, Leo och Franz.

Under rättegången försöker Max och Leo rättfärdiga sina handlingar, men deras försvar är lika löjeväckande som deras planer. Domaren är dock märkligt förstående, och trots deras uppenbara skuld väcker deras samspel sympati. Leo framstår som den mer moraliska av de två, och hans innerliga vittnesmål om vänskapen han utvecklat med Max rör både domaren och publiken i rättssalen.

Filmen avslutas med att Max och Leo skickas till fängelse, där de börjar planera en ny teaterproduktion tillsammans med de andra fångarna. Även i fångenskap fortsätter deras absurda och kreativa strävan, och filmen lämnar publiken med en känsla av att dessa två obotliga bedragare alltid kommer att hitta ett sätt att skapa kaos och humor.

Mel Brooks använder hela filmen för att skämta om känsliga ämnen som nazismen, konst och mänskliga svagheter. Genom sin stiliserade humor och sina minnesvärda karaktärer belyser han absurditeten i både historiska tragedier och människors strävan efter framgång till varje pris. Det våras för Hitler är en mästerlig satir som både underhåller och utmanar publiken att reflektera över moral och mänsklighetens irrationella sida.