Den odödliga Henrietta Lacks, originaltitel The Immortal Life of Henrietta Lacks av Rebecca Skloot är en fascinerande berättelse som väver samman vetenskaplig forskning, etiska dilemman, och en personlig berättelse om en familj vars liv för alltid förändrades. Boken handlar om Henrietta Lacks, en afroamerikansk kvinna som dog av livmoderhalscancer 1951, och om de celler som togs från hennes kropp utan hennes vetskap eller samtycke. Dessa celler, kallade HeLa-celler, visade sig vara unikt odödliga och kom att revolutionera medicinsk forskning. Skloot utforskar inte bara de vetenskapliga framstegen som möjliggjordes tack vare HeLa-cellerna, utan också de djupt personliga konsekvenserna för Henriettas familj och de större frågorna om medicinsk etik och rasism.

Berättelsen börjar med en inblick i Henrietta Lacks liv. Henrietta föddes 1920 i Virginia och växte upp i en liten samhälle där livet präglades av segregation och fattigdom. Hon gifte sig med sin kusin David "Day" Lacks och flyttade till Baltimore, där de försökte skapa ett bättre liv för sig själva och sina fem barn. Henrietta var känd för sin värme, styrka och omsorg om sin familj. Trots de svårigheter hon mötte, utstrålade hon en livskraft som många i hennes omgivning beundrade.
I början av 1951 började Henrietta uppleva smärta och onormala blödningar. Hon besökte Johns Hopkins-sjukhuset, ett av få sjukhus som tog emot afroamerikanska patienter under denna tid. Där diagnostiserades hon med livmoderhalscancer. Under hennes behandling tog läkare, utan hennes vetskap, prover från hennes tumör. Dessa cellprover skickades till Dr. George Gey, en forskare som försökte odla mänskliga celler i laboratoriet. Vid den tiden hade ingen lyckats få mänskliga celler att överleva och föröka sig utanför kroppen, men Henriettas celler visade sig vara annorlunda. De delade sig snabbt och kunde hållas vid liv i laboratoriet, vilket gjorde dem till de första odödliga mänskliga cellerna som odlats.
HeLa-cellerna blev snabbt en ovärderlig resurs för vetenskapen. De användes för att utveckla poliovaccinet, förstå cancer och virus, studera effekterna av strålning och läkemedel, och till och med bidra till framsteg inom kloning och IVF-teknik. Dessa celler blev en hörnsten i biomedicinsk forskning, och de spreds över hela världen till forskare och laboratorier. Trots deras enorma betydelse för vetenskapen var Henriettas namn och historia okända för de flesta under flera decennier.
Medan HeLa-cellerna blev berömda, förblev Henriettas familj okunniga om vad som hade hänt. Ingen hade informerat dem om att Henriettas celler hade tagits, än mindre om deras betydelse för forskningen. Familjen levde i fattigdom, utan tillgång till den sjukvård som HeLa-cellerna hade bidragit till att förbättra för miljontals människor. När de så småningom fick veta om cellernas existens, var det genom slumpmässiga kontakter med forskare och journalister, och informationen var ofta förvirrande och motsägelsefull. Familjen kände sig utnyttjad och förrådd, särskilt med tanke på att Henrietta aldrig hade gett sitt samtycke till att hennes celler skulle användas.
Rebecca Skloot, som författare och journalist, blir en central del av berättelsen när hon börjar undersöka Henriettas liv och arv. Hon beskriver hur hon blev fascinerad av Henriettas historia som student och hur hon ägnade år åt att forska och intervjua människor som kände Henrietta eller hade arbetat med hennes celler. Skloot etablerar en relation med Henriettas familj, särskilt med hennes dotter Deborah. Deborah är en komplex och känslomässigt sårbar person som bär på både ilska och sorg över vad som hänt hennes mor, samtidigt som hon är ivrig att förstå hennes betydelse för vetenskapen.
Genom sina samtal med familjen och sin egen forskning, upptäcker Skloot den djupa smärta och trauma som familjen upplevt. Henriettas barn hade vuxit upp under svåra förhållanden, och de bar på känslor av förlust och förvirring. Deborah, i synnerhet, hade ägnat mycket av sitt liv åt att försöka få svar om sin mor och vad som hänt med hennes celler. Hon var plågad av frågor om huruvida Henrietta hade lidit under sina behandlingar och om hennes mor på något sätt fortfarande var "levande" genom HeLa-cellerna.
Boken utforskar också de etiska och juridiska frågorna kring användningen av mänskliga vävnader i forskning. Under tiden då Henriettas celler togs, fanns det få regler eller riktlinjer för samtycke, särskilt för afroamerikanska patienter som ofta utsattes för oetiska medicinska experiment. Skloot beskriver hur Henriettas fall belyser de systematiska orättvisorna inom medicinen, där marginaliserade grupper ofta behandlades som medel för vetenskapliga framsteg snarare än som individer med rättigheter.
I bokens senare delar besöker Skloot och Deborah tillsammans olika platser som är kopplade till Henriettas historia, inklusive laboratorier där HeLa-celler studerades. Dessa resor är känslomässigt laddade och ger Deborah en viss känsla av avslutning och förståelse. Genom dessa upplevelser framträder också en bild av Henriettas mänsklighet, bortom hennes celler och den vetenskapliga berättelsen. Skloot lyfter fram hennes liv, hennes kärlek till sin familj, och den styrka hon visade trots de svårigheter hon mötte.
Den odödliga Henrietta Lacks är inte bara en berättelse om en kvinna och hennes celler, utan också en reflektion över vetenskapens komplexitet och dess relation till etik, ras och mänskliga rättigheter. Skloot lyckas väva samman de vetenskapliga och personliga aspekterna av historien på ett sätt som gör Henriettas liv och arv levande för läsaren. Boken är en påminnelse om vikten av att erkänna de individer som ligger bakom medicinska framsteg och att säkerställa att vetenskapens framsteg inte sker på bekostnad av mänsklig värdighet och rättvisa.
Comments