Sammanfattning av Den fångna av Marcel Proust

"La prisonnière", i svensk översättning Den fångna, den femte delen i Marcel Prousts episka verk På spaning efter den tid som flytt, är en roman som fördjupar sig i berättarens besatthet av Albertine, kvinnan han älskar, men också försöker kontrollera. Titeln, som betyder "Fången", är en metafor för det förhållande som utvecklas mellan berättaren och Albertine, där kärlek och tvång, frihet och kontroll ständigt står i konflikt. Romanen präglas av introspektiva reflektioner, detaljerade beskrivningar av känslor och relationer, och en djup utforskning av människans oförmåga att uppnå sann intimitet med andra.

Romanen börjar med att Albertine bor i berättarens hem i Paris. Efter händelserna i föregående del, där berättarens kärlek och svartsjuka gentemot Albertine intensifierades, har han nu tagit beslutet att hålla henne nära sig, nästan som en fånge. Albertine har flyttat in hos honom, och berättaren försöker skapa en känsla av kontroll över henne. Men denna situation är långt ifrån idyllisk; den är fylld av spänningar, misstankar och ett ständigt behov av att övervaka henne. Berättarens kärlek är i grunden besudlad av hans osäkerhet och paranoia, särskilt när det gäller Albertines sexualitet och hennes påstådda intresse för kvinnor.

Marcel Proust, färglagt foto

Berättaren spenderar mycket tid på att övervaka Albertine och försöker manipulera hennes beteende för att säkerställa hennes lojalitet. Han kontrollerar hennes rörelser och begränsar hennes frihet, samtidigt som han försöker rättfärdiga sitt beteende genom att övertyga sig själv om att det är för hennes eget bästa eller för kärlekens skull. Men denna kontroll får honom inte att känna sig tryggare; tvärtom förstärker det hans osäkerhet och hans rädsla för att förlora henne. Han misstänker att Albertine ljuger för honom, att hon döljer hemligheter, och dessa misstankar driver honom till att ständigt analysera hennes ord, handlingar och uttryck.

Albertine, å andra sidan, framstår som en gåtfull och ofta undflyende figur. Även om hon är fysiskt närvarande i berättarens hem, verkar hennes inre liv och tankar vara otillgängliga för honom. Detta förstärker hans känsla av maktlöshet och bidrar till hans besatthet. Albertine är inte bara en person för berättaren; hon blir en symbol för allt han längtar efter men inte kan nå, en projicering av hans egna osäkerheter och begär. Hennes närvaro fyller honom med en blandning av kärlek, åtrå, och ilska, vilket gör deras relation allt mer destruktiv.

I romanen får läsaren också insikter i berättarens komplexa psykologiska tillstånd. Hans reflektioner om kärlek, svartsjuka och frihet är djupt introspektiva och präglade av en nästan vetenskaplig precision. Han jämför sina känslor med olika fenomen i naturen och filosofin, och han försöker förstå varför han känner som han gör. Berättaren inser till viss del att hans kontroll över Albertine inte är rättvis eller rimlig, men han är oförmögen att bryta sig loss från sina egna känslor. Han är en fånge i sin egen kärlek, lika mycket som Albertine är en fånge i hans hem.

En central del av berättarens svartsjuka är hans misstankar om Albertines påstådda relationer med andra kvinnor. Han misstänker att hon har haft lesbiska förbindelser, och detta blir en källa till ständig oro och besatthet för honom. Berättaren försöker få fram sanningen från Albertine, men varje gång han försöker konfrontera henne eller fråga henne om hennes förflutna, möts han av vaga svar eller undvikande reaktioner. Detta förstärker hans känsla av osäkerhet och driver honom till att fantisera och spekulera om hennes hemliga liv.

Samtidigt som berättaren kämpar med sina egna känslor och sin relation till Albertine, fortsätter han att vara en observatör av det sociala livet i Paris. Han deltar i olika sociala evenemang och möter människor från olika samhällsklasser, inklusive den aristokratiska Guermantes-familjen. Dessa möten ger honom möjlighet att reflektera över samhällets hierarkier och de komplexa sociala spel som präglar dessa miljöer. Men även i dessa sammanhang är hans tankar ofta upptagna av Albertine och hans relation till henne.

Ett återkommande tema i romanen är minnets roll i berättarens liv. Han reflekterar ofta över sina tidigare upplevelser och försöker förstå hur de har format hans känslor och handlingar. Hans minnen av sin tid med Albertine är både en källa till glädje och smärta, och de förstärker hans känsla av att livet är en ständig kamp mellan det förflutna och nuet. Genom sina reflektioner försöker han förstå kärlekens natur och varför den är så svår att förstå och kontrollera.

Mot slutet av romanen når relationen mellan berättaren och Albertine en brytpunkt. Trots hans ansträngningar att hålla henne nära och kontrollera henne, börjar hon visa tecken på att vilja lämna honom. Albertine blir alltmer rastlös och uttrycker en önskan om frihet, vilket skrämmer och upprör berättaren. Han inser att hans försök att kontrollera henne inte har lyckats och att han riskerar att förlora henne för alltid.

När Albertine till slut lämnar honom, känner berättaren en djup känsla av tomhet och förlust. Hans kärlek och svartsjuka, som tidigare definierade hans relation till henne, ersätts nu av en känsla av sorg och ånger. Han börjar reflektera över vad han har förlorat och försöker förstå varför deras relation blev som den blev. Men trots sin sorg kan han inte låta bli att fortfarande vara besatt av henne. Han försöker spåra henne, att få veta var hon är och vad hon gör, men hans försök att återfå kontakten med henne misslyckas.

Romanen avslutas med att berättaren står inför en känsla av oåterkallelig förlust. Albertines frånvaro blir en påminnelse om hans egen dödlighet och om tidens obevekliga gång. Han inser att kärleken, med all sin komplexitet och smärta, är både en källa till mening och en källa till lidande i människans liv. Genom sin berättelse om Albertine försöker han förstå inte bara henne, utan också sig själv och de djupare sanningarna om människans natur.

Den fångna är en djupgående och introspektiv roman som utforskar de psykologiska och emotionella aspekterna av kärlek, svartsjuka och kontroll. Genom berättarens reflektioner och relationer skapar Proust en komplex och nyanserad bild av mänskliga relationer och de krafter som formar dem. Romanen är både en personlig berättelse och en universell meditation över kärlekens och frihetens natur. Den lämnar läsaren med en känsla av att livet, med all sin smärta och skönhet, är en gåta som aldrig helt kan lösas.