Sammanfattning av De polyglotta älskarna av Lina Wolff

De polyglotta älskarna av Lina Wolff är en mångbottnad och mörkt humoristisk roman som utforskar teman som kärlek, språk, makt och mänsklig svaghet. Genom att väva samman tre olika berättelser – där var och en undersöker relationens förtätade dynamik och människans oförmåga att förstå varandra – blottlägger Wolff ett intrikat mönster av begär, besvikelser och maktspel. Berättelsen kretsar kring det ouppnåeliga manuset De polyglotta älskarna, skrivet av den gåtfulle författaren Max Lamas och de människor som blir besatta av hans ord och person.

Lina Wolff 2012, Foto: Håkan Sandbring, Licens: Creative Commons Attribution 3.0

Romanen börjar med berättelsen om Ellinor, en 36-årig kvinna från Skåne, som har en bakgrund som både passionerad och hårdför. Hon är en kvinna som vet vad hon vill, men som samtidigt bär på en längtan efter kärlek och förståelse. Trött på ensamheten och misslyckade relationer bestämmer hon sig för att söka kärleken online och lägger ut en annons där hon söker efter en "polyglott älskare". Hon drömmer om en man som är språkligt begåvad och intellektuell, en som kan väcka henne till något nytt. Genom annonsen möter hon Calisto, en rik och arrogant litteraturkritiker i Stockholm. Men förhållandet med Calisto utvecklas snabbt till en mörk och destruktiv spiral där hon inser att han inte är den romantiska polyglott hon sökte, utan en man som använder sitt intellekt för att förtrycka och manipulera. Under deras tid tillsammans får Ellinor reda på ett manuskript som Calisto besitter och som han värderar över allt annat – Max Lamas manuskript De polyglotta älskarna. Detta manuskript blir en symbol för makt och besatthet, något som Calisto vägrar släppa taget om trots sitt förakt för dess författare.

Ellinor får en kort inblick i manuset och fascineras av den magnetiska kraft det tycks ha över de som kommer i kontakt med det. Hennes relation med Calisto blir alltmer destruktiv och slutligen bryter hon sig fri, men inte utan att påverkas av mötet med honom och hans obevekliga strävan efter något ouppnåeligt. Manuset, som Calisto verkar dyrka men också förakta, blir en symbol för kärlekens omöjlighet och människans svårighet att nå varandra på djupet.

Romanens andra del följer Max Lamas, den egensinnige författaren och upphovsmannen bakom manuskriptet De polyglotta älskarna. Max är en man som ser sig själv som ett geni och drömmer om en idealisk kvinna, en polyglott som kan förstå hans själ och förföra honom på ett språk han inte behärskar. Men han är samtidigt djupt desillusionerad över den moderna litteraturen och de relationer han skapat genom livet. När vi får följa Max är han på en litteraturkonferens i Italien, där han möter en rad märkliga karaktärer som speglar hans egna inre osäkerheter och tvivel. Max är fångad i en paradox: han längtar efter kontakt och intimitet, men hans arrogans och självgodhet förhindrar honom från att se andra som verkliga individer. Hans uppfattning om kvinnan som ett mystiskt objekt att dyrka men inte fullt ut förstå driver honom till en ständig jakt på något som är ouppnåeligt.

Max relationer är korta och passionerade, men också känslokalla och präglade av hans oförmåga att se kvinnorna i sitt liv som självständiga personer. Hans dröm om den perfekta, polyglotta älskaren förblir ouppfylld och hans förhållningssätt till litteraturen speglar hans syn på relationer – allt är något som ska erövras, dissekeras och kontrolleras. Med tiden blir hans manuskript en symbol för hans egna misslyckanden och han inser att det som han en gång såg som sitt mästerverk nu mest känns som en tyngd och ett misslyckande.

Romanens tredje och sista del introducerar den excentriska, blinda adelsdamen Lucrezia Latini Orsi, som bor i en förfallen villa i Italien. Hon har anställt en ung kvinna, som kallas "tvåan", för att hjälpa henne i sitt arbete med att översätta manuskriptet De polyglotta älskarna till italienska. Lucrezia är en kvinna som lever i sin egen värld, besatt av att återställa det förfallna familjegodset och fylld av förakt för världen utanför. Hon har egna skäl till varför hon vill att Max Lamas manuskript ska översättas och dessa skäl är djupt förankrade i hennes personliga historia och känsla av aristokratisk överlägsenhet. Lucrezia blir romanens mest symboliska gestalt, en kvinna som i sitt eget förfall och isolering representerar en förgången värld av makt och privilegier som långsamt tynar bort.

Under tiden som "tvåan" arbetar på översättningen av manuskriptet, börjar hon ifrågasätta dess betydelse och Max Lamas intentioner. Hon inser att berättelsen som fascinerat så många – från Calisto till Lucrezia och andra – är fylld av tvivelaktiga budskap och kanske mest speglar Max Lamas egna besattheter och misslyckanden. "Tvåan" får en allt tydligare bild av att människorna omkring henne är fångade i sina egna föreställningar och längtan efter något ouppnåeligt och hon börjar undra vad kärlek och förståelse verkligen betyder.

I slutet av romanen sammanvävs de olika berättelserna och Wolff lämnar läsaren med känslan av att språk, kärlek och förståelse är flyktiga och komplexa. Genom att skildra karaktärer som drivs av önskningar de själva knappt förstår, ställer romanen frågor om vad det innebär att älska någon och om språkets begränsningar i att skapa verklig närhet. De polyglotta älskarna bjuder in läsaren att reflektera över relationens omöjliga natur och människans oändliga jakt efter det ouppnåeliga, något som kanske aldrig kan uppnås fullt ut. Wolffs roman blir därmed både en kärleksförklaring och en kritik mot våra föreställningar om kärlek och förståelse – och mot vårt ständiga sökande efter något som aldrig riktigt kan fångas.