Sammanfattning av De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru är en dystopisk och filosofisk roman som blandar politiska, religiösa och existentiella teman. Romanen utforskar identitet, utanförskap och radikalisering, samtidigt som den ställer frågor om hur samhället hanterar främlingsfientlighet och rädsla för terrorism. Genom ett komplext nät av minnen, drömmar och visioner utforskar Anyuru vad det innebär att tillhöra ett samhälle och vad som händer när samhället utesluter individer från gemenskapen. Romanen börjar med ett dramatiskt terrordåd i en serietidningsbutik, där en ung kvinna tillsammans med två unga män planerar att döda människor som de anser har hädat mot islam. De bär bomber, är tungt beväpnade och har fått instruktioner från sin ledare. Men när kvinnan kliver in i butiken och ser kaoset och människorna som flyr för sina liv, börjar hon ifrågasätta sitt beslut och tappar kontrollen över situationen. De två männen dör, men kvinnan överlever och arresteras av polisen. Den unge kvinnan förs till en psykiatrisk klinik, där hon behandlas för sina traumatiska upplevelser och sina psykologiska problem. Under sina samtal med en psykiater berättar hon att hon egentligen inte är från denna värld utan kommer från en annan framtid, en dystopisk och totalitär värld där muslimer är hårt förföljda. Hon säger att hon har skickats till den här världen för att förändra framtiden och förhindra att samhället blir en skrämmande, fascistisk stat där alla muslimer har stämplats som potentiella terrorister. Hon hävdar att hon själv är en tidsresenär och att hon kommit till denna tidpunkt för att varna mänskligheten för vad som komma skall.

Johannes Anyuru 2010, Foto: Vogler, Licens: Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0

Psykiatern blir fascinerad av kvinnans berättelse och börjar ifrågasätta sin egen verklighet. Genom kvinnans ögon får vi se glimtar av en framtida värld där människor med muslimsk bakgrund har stängts in i getton, deras rörelser övervakas och deras tro betraktas som en säkerhetsrisk. De lever under konstant hot om att bli deporterade eller avrättade. Samhället har blivit hårt polariserat och dehumaniserat, där rädslan för ”den andre” har blivit grunden för en ny fascistisk ordning. Kvinnan beskriver hur hon en gång var en del av motståndet i denna framtid, men blev indragen i en extrem grupp som radikaliserade henne och skickade henne på sitt självmordsuppdrag.

Under sin tid på kliniken beskriver kvinnan författarens egna verk, vilket skapar en spegling mellan hennes upplevelser och verkligheten. Hon nämner också en serieteckning som visar henne sitt liv i den dystopiska framtiden och får psykiatern att börja fundera på om hon kanske talar sanning. Kvinnan berättar att i den värld hon kommer ifrån, är böcker förbjudna och konst har blivit ett verktyg för att kontrollera människor. Dessa visioner och berättelser om framtiden berör psykiatern djupt och börjar påverka hans eget förhållande till verkligheten.

Genom att växla mellan nutid och framtid, mellan verklighet och fantasi, skapar Anyuru en skakande och kraftfull historia om mänsklighetens främlingskap inför sig själv. Kvinnans berättelse om sin radikalisering, sin desillusion och sina brutna drömmar om ett bättre samhälle fungerar som en varning för vad som kan hända om vi inte motarbetar hat och fördomar. Hennes vittnesmål är lika delar ett rop på hjälp och ett försök att finna försoning.

När psykiatern börjar gräva djupare i kvinnans historia börjar han ifrågasätta sitt eget samhälle och sina egna värderingar. Han blir alltmer övertygad om att hennes berättelse kan vara sann och att hennes framtid kan vara på väg att bli deras nutid. Han börjar se tecken i samhället på den främlingsfientlighet och intolerans som hon beskriver och han börjar inse att det kan vara för sent att förhindra att denna framtid blir verklighet.

Romanens berättarteknik, där läsaren förs in och ut ur kvinnans förvirrade psyke och får glimtar av den dystopiska framtid hon beskriver, skapar en känsla av osäkerhet och ambivalens. Är hon en galen kvinna med en rik fantasi, eller är hon en verklig tidsresenär som kommit för att varna mänskligheten? Denna osäkerhet genomsyrar hela boken och förstärker dess centrala teman om identitet, tillhörighet och främlingskap.

Under berättelsens gång konfronteras kvinnan och psykiatern båda med frågor om vad som är verkligt och vad som är illusion. Genom att ifrågasätta samhällets normer och värderingar på detta sätt, manar Anyuru läsaren att reflektera över sina egna fördomar och rädslor. Han skapar en bild av ett samhälle som står på gränsen till att förlora sin mänsklighet och han varnar för vad som kan hända om vi låter hat och rädsla styra våra handlingar.

I slutet av romanen lämnas läsaren med en känsla av obehag och ovisshet. Kvinnans öde förblir oklart och vi får aldrig veta om hennes berättelse om framtiden var sann eller bara en produkt av hennes trasiga psyke. Men genom att blanda det dystopiska med det verkliga skapar Anyuru en skakande och tankeväckande berättelse om människans kamp mot förtryck och utanförskap.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en roman som utforskar samhällets mörka sidor och ställer svåra frågor om vår egen framtid. Det är en berättelse om människor som längtar efter att höra till, men som möts av en vägg av fördomar och hat. Genom kvinnans historia och psykiaterns tvekan uppmanar Anyuru oss att tänka på vad det innebär att vara människa i en värld fylld av rädsla och misstro.