top of page

Sammanfattning av Antigone av Sofokles

Efter att Oidipus, den tragiske kung som omedvetet dödade sin far och gifte sig med sin mor, har lämnat denna värld, har hans söner, Eteokles och Polyneikes, legat i fejd om Thebes tron. Enligt en överenskommelse skulle de turas om att regera, men efter att Eteokles vägrat avträda makten drog Polyneikes ut i krig mot sin egen stad, vilket ledde till ett blodigt slag där båda bröderna dog för varandras svärd. Efter deras död tar deras morbror Kreon makten och blir Thebes nya härskare. Han beslutar att Eteokles, som försvarade staden, ska få en hedersam begravning, medan Polyneikes, som han ser som en förrädare, ska lämnas obevakad på slagfältet, förbjuden att begravas under dödshot.


Antigone, syster till de båda bröderna, kan inte acceptera detta orättvisa dekret. Hon anser att det är gudarnas lagar, inte människornas, som styr hur de döda ska behandlas. Hon är fast besluten att trotsa Kreons order och ge sin bror den begravning han förtjänar, även om det innebär hennes egen död. Hennes syster Ismene, mer försiktig och rädd för Kreons makt, försöker avråda henne från denna farliga handling, men Antigone är obeveklig. Hon ser det som sin plikt att hedra sin bror och följa de gudomliga lagarna snarare än en dödlig härskares befallningar.

Sofokles, foto shakko, licens Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0
Sofokles, foto shakko, licens Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0

Under natten smyger Antigone ut på slagfältet och täcker sin brors kropp med jord, en symbolisk begravning som visar respekt för den döde. Snart upptäcks dock att någon har brutit mot Kreons edikt, och en vakt rapporterar detta till kungen. Kreon blir rasande och kräver att den skyldige ska hittas och straffas. Vakterna bevakar Polyneikes kropp och lyckas snart gripa Antigone på bar gärning när hon återigen försöker täcka honom med jord. Hon förs inför Kreon, som chockas över att det är hans egen släkting som vågat trotsa hans order.


Kreon försöker argumentera med Antigone, men hon visar ingen ånger. Hon står fast vid att hon har handlat rätt och att gudarnas lagar står över hans. Kreon blir alltmer frustrerad och ser hennes trots som en direkt utmaning mot hans auktoritet. När Ismene förs in försöker hon dela skulden med sin syster, trots att hon från början inte vågade hjälpa till. Men Antigone vägrar låta henne ta del av straffet, eftersom Ismene inte hade delat modet att agera.


Trots att Antigone är förlovad med hans son, Haimon, dömer Kreon henne till döden. Haimon försöker övertala sin far att visa barmhärtighet, men Kreon lyssnar inte. Han ser sonens försvar av Antigone som ett tecken på svaghet och trots. Haimon blir alltmer desperat och varnar sin far för att folket i Thebe sympatiserar med Antigone och att hans obeveklighet kan leda till uppror. Kreon avfärdar detta och beslutar att Antigone ska begravas levande i en grotta, där hon långsamt ska svälta ihjäl.


Efter att Antigone har förts iväg dyker siaren Teiresias upp vid Kreons hov. Han varnar kungen för att hans beslut att inte begrava Polyneikes och att avrätta Antigone kommer att bringa olycka över Thebe. Teiresias har sett illavarslande tecken i fåglarnas flykt och i offereldarna, som vägrar brinna. Han säger att gudarna är missnöjda och att Kreons envishet kommer att leda till en katastrof. Till en början avfärdar Kreon siaren och anklagar honom för att vara mutad, men när Teiresias varnar att kungens envishet kommer att kosta honom hans egen sons liv, börjar han tvivla.


Till slut ger Kreon efter och beslutar sig för att rätta till sitt misstag. Han beordrar att Polyneikes ska få en riktig begravning och att Antigone ska befrias från grottan. Men det är för sent. När han och hans män når grottan finner de att Antigone har tagit sitt eget liv genom att hänga sig. Vid hennes kropp sitter Haimon, som är förkrossad av sorg. När Kreon försöker tala med sin son, spottar Haimon honom i ansiktet och drar sitt svärd, inte för att döda sin far utan för att ta sitt eget liv bredvid Antigone.


Kreon återvänder till sitt palats, förkrossad över sin sons död, bara för att finna att hans hustru, Eurydike, också har tagit sitt liv i sorg över att ha förlorat sin son. Hon förbannar Kreon i sina sista ord, och han står nu ensam kvar, nedbruten av sorg och skuld. Han inser att hans envishet och stolthet har kostat honom allt han älskat. I sin desperation ber han gudarna att ta hans liv, men hans öde är att leva vidare med den tyngande bördan av sitt eget högmod och sina misstag.


Pjäsen slutar med en kör som reflekterar över tragedin och påminner publiken om att visdom endast kan nås genom ödmjukhet och att de som låter sin stolthet styra sitt handlande ofta möter en fruktansvärd undergång.

Comments


bottom of page