Amadeus är en pjäs av Peter Shaffer. Berättelsen utspelar sig i Wien i slutet av 1700-talet och följer Antonio Salieri, hovkompositör hos kejsar Josef II av Österrike. Dramat inleds med att en äldre Salieri, nu bortglömd och ångestfylld, befinner sig i ett mentalsjukhus och påstår sig vara ansvarig för Wolfgang Amadeus Mozarts död. Han berättar sin historia i en serie återblickar, där han beskriver sin ungdom och hur han som barn lovade Gud att leva ett rättfärdigt liv i utbyte mot musikalisk talang och framgång. När han växer upp håller han sin del av löftet och blir en respekterad men konventionell kompositör vid kejsarens hov. Han betraktas som en moralisk och troende man, men hans liv förändras när han möter Mozart.
När Mozart anländer till Wien för att söka beskydd och uppdrag blir Salieri först nyfiken på honom, men han chockeras när han får höra att denne gudabenådade kompositör är en vulgär, barnslig och ociviliserad man. Mozart visar ingen ödmjukhet inför sina egna talanger och verkar sakna respekt för de etablerade konventionerna vid hovet. Trots sin brist på social finess besitter han en enastående musikalisk begåvning. Salieri inser att Mozarts musik är genialiskt utformad, fylld av djup och skönhet som han själv aldrig skulle kunna åstadkomma. Han ser detta som ett tecken på att Gud har förnedrat honom genom att ge det gudomliga geniet till en så ovärdig person. Hans tro förvandlas till bitterhet och han känner sig förrådd.
Salieri bestämmer sig för att förstöra Mozart och börjar i hemlighet konspirera mot honom. Han upprätthåller en fasad av vänskap och stöd men arbetar samtidigt för att sabotera Mozarts karriär. Han manipulerar kejsaren och hovet för att begränsa Mozarts möjligheter, avskräcker potentiella mecenater och sprider rykten om hans opålitlighet. Mozart är omedveten om Salieris förräderi och betraktar honom som en vän vid hovet, även när hans egna ekonomiska och sociala problem förvärras. Hans musik är revolutionerande men ogillas av den konservativa aristokratin, vilket gör att han får svårt att få uppdrag och inkomst.
Under tiden blir Mozarts fru, Constanze, alltmer desperat över deras ekonomiska situation. Hon försöker hjälpa sin man genom att be Salieri om stöd och till och med erbjuda sig själv i utbyte mot hans hjälp, men Salieri avvisar henne och förnedrar henne i processen. Han fortsätter att sprida tvivel om Mozarts karaktär och kompetens, vilket gör det ännu svårare för honom att finna arbete. Mozart blir alltmer isolerad och desperat, och hans hälsa försämras samtidigt som hans kreativitet fortsätter att blomstra.
Salieri ser sitt stora tillfälle att slutligen förstöra Mozart när en mystisk maskerad främling beställer ett rekviem av honom. Mozart, överarbetad och utmattad, börjar skriva mästerverket men drivs av en känsla av att han skriver sin egen dödsmässa. Han blir besatt av att slutföra verket men förlorar gradvis sin styrka. Salieri, som i hemlighet är den som har beställt rekviet, hoppas att Mozart ska dö innan han hinner färdigställa det, så att han själv kan ta åt sig äran. Han planerar att framföra det vid Mozarts begravning och få det att framstå som sitt eget.
Mozart dör utmattad och sjuk, och hans kropp kastas i en massgrav utan några hedersbetygelser. Salieri triumferar men känner ingen glädje. Han inser att Mozarts musik kommer att överleva honom och att han själv bara kommer att bli ihågkommen som en medioker kompositör. Hans hat och intriger har inte kunnat utplåna Mozarts geni, och han tvingas leva med insikten att han aldrig kan mäta sig med honom. Han avslutar sin berättelse genom att förklara sig som medelmåttornas skyddshelgon, en man som aldrig kunde nå den odödlighet han så desperat önskade.
Dramat slutar där det började, med den gamle Salieri i sitt mentalsjukhus, ensam och bortglömd. Han erkänner sitt hat och sin avundsjuka men finner ingen förlåtelse eller lindring i sin ånger. Hans kamp mot Mozart var egentligen en kamp mot Gud, och det är en kamp han aldrig kunde vinna. I sin sista stund skrattar han åt världen och ger sitt erkännande till Mozarts eviga storhet.
Comments