Ärans väg, med originaltitel Paths of Glory, av Stanley Kubrick är en gripande och skoningslös antikrigsfilm från 1957 som utspelar sig under Första världskriget. Filmen är en studie i moral, etik och mänsklig svaghet och utspelar sig i de klaustrofobiska skyttegravarna och överdådiga officerskvarteren i Frankrike. Historien följer överste Dax, spelad av Kirk Douglas, som ställs inför det omöjliga när han tvingas leda sina soldater i en självmordsattack och sedan försvara dem mot orättvisa anklagelser om feghet.
Filmen börjar med en presentation av den meningslösa och destruktiva dynamiken i kriget. General Georges Broulard, en högt uppsatt och opportunistisk officer, besöker general Mireau vid en elegant herrgård som används som högkvarter långt ifrån frontlinjen. Broulard ger Mireau ett uppdrag: att inta en starkt befäst tysk position känd som "Ant Hill". Uppdraget är strategiskt betydelselöst och innebär nästan säker död för de franska soldaterna, men Mireau ser det som en chans att avancera sin karriär. Trots sina inledande tvivel går han med på uppdraget efter att Broulard antyder att en framgångsrik attack kan leda till en befordran.
Mireau reser till frontlinjen för att motivera trupperna, men hans besök avslöjar hans arrogans och totala avsaknad av empati. Han går genom skyttegravarna och talar om ära och patriotism till de utmattade och traumatiserade soldaterna. Mireau framstår som fullständigt avskärmad från de lidanden hans män uthärdar, och hans retorik klingar falskt i de leriga, kalla och klaustrofobiska skyttegravarna.
Där möter vi överste Dax, en tidigare advokat som nu leder regementet. Dax är en modig och intelligent ledare som bryr sig om sina män och förstår det omöjliga i uppdraget. När Mireau beordrar Dax att förbereda attacken försöker han argumentera emot, men han har inget annat val än att lyda order. Dax inser att hans soldater är trötta, demoraliserade och dåligt utrustade för en sådan offensiv, men han gör sitt bästa för att inspirera dem och förbereda dem för vad som väntar.
När attacken inleds dagen därpå blir det snabbt uppenbart hur hopplöst uppdraget är. Tyska kulsprutor regnar kulor över de framryckande franska trupperna, och soldaterna faller i massor. Vissa grupper når knappt ut ur sina egna skyttegravar innan de tvingas söka skydd eller dras tillbaka. De som lyckas avancera möter snart obeveklig eld från de tyska linjerna. Trots den franska arméns numerära överlägsenhet är Ant Hill en ointaglig position, och attacken misslyckas fullständigt.
Under striden visar general Mireau sin brutala natur genom att beordra artilleriet att öppna eld på sina egna män. Han är rasande över att soldaterna inte avancerar och tror att en sådan åtgärd kan tvinga dem framåt. Artillerichefen vägrar dock att följa ordern utan ett skriftligt direktiv, vilket Mireau inte kan ge i stridens hetta. Scenen visar krigets absurditet och den totala bristen på respekt för mänskligt liv hos de högre officerarna.
Efter det katastrofala nederlaget försöker Mireau skylla på regementets "feghet". För att upprätthålla disciplin och statuera exempel beordrar han att tre soldater från regementet ska ställas inför krigsrätt och avrättas för "feghet i strid". Valet av de tre männen är godtyckligt och politiskt motiverat: korpral Philippe Paris, en före detta bonde som har en konflikt med sin sergeant; menige Maurice Ferol, en enkel arbetare som är socialt utstött; och menige Pierre Arnaud, en lojal soldat som väljs ut genom lottdragning trots sitt exemplariska tjänstgörande.
Dax, som är utbildad advokat, erbjuder sig att försvara männen i krigsrätten. Rättegången är dock en fars från början till slut. De tre soldaterna är redan dömda, och rättegången är bara en formalitet för att legitimera avrättningen. Dax försöker argumentera för sina mäns oskuld och påpekar att attacken var dömd att misslyckas från början, men hans ord faller för döva öron. Domarna, som är lojala mot Mireau och systemet, ignorerar bevisen och förklarar de tre männen skyldiga.
Under rättegången får vi se de tre åtalade soldaternas personliga berättelser och reaktioner på sin situation. Paris är arg och känner sig förrådd av systemet, Ferol är apatisk och accepterar sitt öde, och Arnaud är förkrossad över att bli behandlad som en fegis trots sitt mod. Deras mänsklighet och lidande kontrasterar starkt mot den likgiltighet och byråkrati som de militära ledarna visar.
Efter domen försöker Dax desperat att rädda sina mäns liv. Han går till general Broulard och vädjar om nåd, men Broulard avvisar honom. Han ser soldaternas avrättning som nödvändig för att upprätthålla disciplin och moral i armén, trots att det är uppenbart att det handlar mer om att skydda Mireaus rykte än om rättvisa.
Dagen för avrättningen är en av filmens mest hjärtskärande scener. De tre männen leds till avrättningsplatsen, där de binds fast vid pålar och ställs inför en exekutionspluton. Var och en reagerar på sitt eget sätt: Paris är trotsig, Ferol är skräckslagen, och Arnaud är så svårt skadad att han måste bäras på en bår. Deras död är både tragisk och meningslös, en symbol för krigets grymhet och det orättvisa system som offrar individen för det större goda.
Efter avrättningen försöker Broulard använda situationen till sin egen fördel. Han antyder för Dax att han kan få en befordran som belöning för sin "lojalitet". Dax, som är äcklad av systemets cynism och opportunism, avvisar erbjudandet och konfronterar Broulard och Mireau. Han avslöjar Mireaus order om att skjuta på sina egna män, vilket leder till att Broulard inleder en undersökning av Mireaus beteende. Trots detta är det tydligt att systemet kommer att fortsätta, och inget kommer att förändras för de soldater som fortfarande kämpar i skyttegravarna.
Filmen avslutas med en gripande scen där Dax bevittnar sina mäns försök att hitta en stund av mänsklighet mitt i krigets kaos. De samlas utanför en taverna där en ung tysk kvinna tvingas sjunga för dem. Till en början hånar och visslar de åt henne, men när hon börjar sjunga en melankolisk sång om tårar och förlust blir soldaterna tysta. De börjar nynna med, och tårar fyller deras ögon när de påminns om sina egna liv och mänskligheten de har förlorat i krigets brutalitet. Dax, som ser detta, inser att han måste leda sina män tillbaka till frontlinjen och den oändliga cykeln av våld och lidande.
Ärans väg är en skoningslös kritik av krigets absurditet och den mänskliga naturens mörka sidor. Genom Kubricks mästerliga regi och starka skådespelarprestationer belyser filmen hur makt, stolthet och girighet kan leda till katastrofala konsekvenser, samtidigt som den lyfter fram den uthållighet och medkänsla som finns i människans natur. Filmen lämnar tittaren med en känsla av både sorg och insikt, och dess budskap är lika relevant idag som när den gjordes.
Comments