Lord Byron biografi

George Gordon Byron, mer känd som Lord Byron, föddes den 22 januari 1788 i London. Han var son till kapten John "Mad Jack" Byron och den skotska arvtagerskan Catherine Gordon. Byrons far var en slösaktig och ansvarslös man som snabbt förbrukade sin hustrus förmögenhet och lämnade familjen i ekonomisk misär innan han dog i Frankrike 1791. Byron växte därmed upp med sin mor, som hade ett instabilt humör och behandlade honom med både översvallande kärlek och häftiga vredesutbrott. Hans uppväxt präglades av motsägelser, något som senare skulle avspeglas i hans personlighet och författarskap.

Byron föddes med en klumpfot, vilket orsakade honom fysiska besvär och gjorde honom självmedveten om sitt utseende. Trots detta utvecklade han en stark vilja och en passion för fysisk aktivitet, särskilt simning och ridning. Han var också mycket intelligent och visade tidigt en fallenhet för poesi. Vid tio års ålder ärvde han sin farbrors titel och blev den sjätte baronen Byron, vilket gav honom tillgång till familjens egendom, Newstead Abbey.

Lord Byron 1873

Han skickades till Harrow School, en av Englands främsta internatskolor, där han fick en gedigen klassisk utbildning och började skriva poesi. Därefter fortsatte han sina studier vid Trinity College i Cambridge. Under sin tid i Cambridge levde han ett utsvävande liv, engagerade sig i romantiska och vänskapliga förhållanden med både män och kvinnor, och utvecklade sin karakteristiska trotsiga och passionerade personlighet.

Blå slottet av L M Montgomery E-bok EPUB 49kr

Köp nu

1807 publicerade han sin första diktsamling, Hours of Idleness, men den mottogs med kritik och hån från den litterära världen. Byron svarade på angreppen med satiren English Bards and Scotch Reviewers (1809), där han skarpt kritiserade sina kritiker och den samtida litterära eliten. Detta etablerade honom som en aggressiv och självständig röst inom litteraturen.

Samma år påbörjade han en lång resa genom Europa och Orienten, en så kallad Grand Tour, som var vanlig för unga aristokrater vid den tiden. Han besökte Portugal, Spanien, Malta, Albanien, Grekland och Turkiet, och hans upplevelser under resan skulle komma att påverka hans diktning djupt. Han fascinerades särskilt av Grekland, dess historia och dess frihetskamp mot det osmanska riket.

Vid sin återkomst till England 1811 publicerade Byron de två första sångerna av Childe Harold's Pilgrimage (1812), en halvbiografisk berättelse om en romantisk och desillusionerad hjälte som reser genom Europa och reflekterar över livets förgänglighet. Verket blev en enorm succé, och Byron skrev senare att han "vaknade upp en morgon och fann sig berömd." Han blev en firad stjärna i den engelska societeten, känd för sin skönhet, sin kvickhet och sin skandalomsusade livsstil.

Under de följande åren skrev han några av sina mest berömda verk, bland annat The Giaour (1813), The Corsair (1814) och Lara (1814), som alla introducerade den så kallade "Byronska hjälten" – en karismatisk men plågad och outsiderskapad figur, ofta präglad av hemliga synder och förbjuden passion.

Samtidigt levde Byron ett alltmer skandalomsusat privatliv. Han hade flera kärleksaffärer, bland annat med den gifta Lady Caroline Lamb, som beskrev honom som "galen, ond och farlig att känna." Han hade också en nära och möjligen incestuös relation med sin halvsyster Augusta Leigh, vilket gav upphov till rykten och skandaler i societeten. För att rädda sitt rykte gifte han sig 1815 med Annabella Milbanke, en intellektuell och moralisk kvinna som hoppades kunna reformera honom.

Äktenskapet var dock olyckligt från början. Annabella blev snart medveten om Byrons oberäkneliga humör, hans otrohet och hans ekonomiska problem. Efter bara ett år lämnade hon honom och tog deras nyfödda dotter Ada Lovelace med sig. Skandalen blev för stor för att Byron skulle kunna stanna kvar i England, och 1816 lämnade han landet för gott.

Han reste till Schweiz där han slog sig ner vid Genèvesjön tillsammans med poeten Percy Bysshe Shelley, Mary Shelley och hennes styvsyster Claire Clairmont. Under denna tid inspirerade han Mary Shelley att skriva Frankenstein och skrev själv det gotiska dramat Manfred (1817), där han utforskade teman som skuld, förbannelse och förbjuden kärlek.

Han fortsatte vidare till Italien, där han bodde i Venedig, Rom och Pisa under de följande åren. Han levde ett fritt och passionerat liv, engagerade sig i kärleksaffärer och skrev några av sina mest betydande verk, bland annat Don Juan (1819–1824), en satirisk och ironisk berättelse om en ung mans äventyr och samhällets dubbelmoral.

Trots sitt framgångsrika liv som författare var Byron rastlös och sökte ett högre syfte. Han drogs alltmer till frihetskampen i Grekland, som kämpade för självständighet från det Osmanska riket. 1823 reste han till Grekland för att stödja rebellerna både finansiellt och militärt. Han tog på sig en ledarroll i den grekiska befrielsekampen, men hans hälsa försämrades snabbt.

Den 19 april 1824 dog Lord Byron i Missolonghi, troligen av blodförgiftning orsakad av feldosering av medicin. Hans död sörjdes djupt av grekerna, som såg honom som en hjälte i deras kamp för frihet. Hans kropp fördes tillbaka till England, men han fick inte begravas i Westminster Abbey på grund av sitt skandalomsusade liv. I stället begravdes han i familjegraven i Hucknall, Nottinghamshire.

Lord Byron var en av den romantiska epokens mest ikoniska och inflytelserika poeter. Hans dikter präglades av passion, frihetslängtan och en fascination för den ensamma hjälten, samtidigt som han hade en skarp satirisk blick på samhället. Hans liv var lika dramatiskt som hans poesi, och hans arv lever vidare både genom hans litterära verk och hans legend som en rebellisk och stormig ande.