Jean-Paul Sartre biografi

Jean-Paul Sartre föddes den 21 juni 1905 i Paris. Han var det enda barnet till Jean-Baptiste Sartre, en fransk marinofficer, och Anne-Marie Schweitzer, som var släkt med den berömde läkaren och filosofen Albert Schweitzer. När Sartre var bara femton månader gammal dog hans far i en febersjukdom, vilket lämnade modern ensam med ansvaret för honom. Efter faderns död flyttade Anne-Marie tillbaka till sin barndomsfamilj i Paris, där Sartre uppfostrades av sin morfar, Karl Schweitzer, en inflytelserik professor i tysk språkvetenskap. Det var i morfaderns bibliotek som Sartre fick sin första kontakt med litteraturen, och han blev tidigt en passionerad läsare. Som barn var han liten och spenslig, och han utvecklade en stark inre värld som ett sätt att hantera sin fysiska svaghet och sociala osäkerhet.

Sartres intellektuella utveckling tog fart under hans skolgång vid Lycée Henri-IV i Paris, där han utmärkte sig i humanistiska ämnen. Han fortsatte sina studier vid den prestigefyllda École Normale Supérieure, där han kom i kontakt med några av Frankrikes skarpaste unga intellektuella. Under sin tid där träffade han Simone de Beauvoir, som skulle bli hans livslånga partner och intellektuella följeslagare. Deras relation var unik; de delade en djup filosofisk och litterär förbindelse men levde aldrig i ett traditionellt äktenskap. Istället hade de ett öppet förhållande och betraktade sig som jämlikar i både kärlek och intellekt.

Jean-Paul Sartre 1967, foto: User:T1980, licens: Creative Commons Attribution 3.0

Sartre tog sin agrégation i filosofi 1929 och började undervisa vid olika gymnasieskolor i Frankrike. Hans tidiga filosofiska intresse var starkt influerat av Immanuel Kant, Edmund Husserl och Martin Heidegger. Under denna period reste han även till Berlin för att studera fenomenologin, en filosofisk riktning som betonade subjektets direkta erfarenhet av världen. Detta kom att ha en avgörande inverkan på hans egen filosofi.

Blå slottet av L M Montgomery E-bok EPUB 49kr

Köp nu

Under 1930-talet började Sartre utveckla sina egna filosofiska idéer, vilka senare skulle komma att sammanfattas i hans magnum opus Varat och intet (1943). Han publicerade också sin första roman, Nausea (Äcklet) 1938, en djupt introspektiv berättelse om en man som upplever en existentiell kris och konfronteras med världens absurditet. Romanen blev en milstolpe inom existentialismen och introducerade flera av Sartres centrala filosofiska idéer.

När andra världskriget bröt ut 1939 blev Sartre inkallad till den franska armén som meteorolog, men han tillfångatogs av tyskarna 1940 och satt i ett fångläger i nästan ett år innan han frigavs. Hans tid i fångenskap blev en vändpunkt; han började se filosofin som ett verktyg för att förstå och förändra världen snarare än enbart ett akademiskt ämne. Efter sin frigivning återvände han till Paris, där han blev aktiv i den intellektuella motståndsrörelsen mot den tyska ockupationen. Han fortsatte att skriva, och under denna period påbörjade han sitt mest ambitiösa filosofiska verk, Varat och intet, där han formulerade sin existentialistiska syn på frihet, ansvar och mänsklig existens.

I Varat och intet utvecklade Sartre sin idé om att människan är ”fördömd till frihet” – att vi är radikalt fria och utan en given essens, och att det är genom våra handlingar som vi skapar vår egen identitet. Denna tanke var djupt revolutionerande och skilde sig från tidigare filosofiska traditioner som betonade en fast mänsklig natur. Sartre argumenterade för att vi själva är ansvariga för våra liv och att vi inte kan skylla på yttre faktorer eller ödet för våra val.

Efter kriget blev Sartre en av de mest inflytelserika tänkarna i efterkrigstidens Europa. Hans essä Existentialismen är en humanism (1946) blev en av hans mest populära texter och bidrog till att sprida existentialismen till en bredare publik. Han engagerade sig också politiskt och blev en förespråkare för marxismen, även om han behöll en kritisk inställning till Sovjetunionens totalitära styre. Han försvarade arbetarklassen och motsatte sig kapitalismens orättvisor, men han avvisade också dogmatisk kommunism.

Under 1940- och 1950-talet skrev Sartre flera pjäser som vidareutvecklade hans filosofiska idéer, bland annat Flugorna (1943) och Inför lyckta dörrar (1944), där den berömda frasen "Helvetet är de andra" myntades. Hans dramatik kännetecknades av intensiva psykologiska skildringar och en utforskning av moral, frihet och ansvar.

1950-talet var också en tid av politisk aktivism för Sartre. Han stödde Algeriets självständighetskamp mot Frankrike, kritiserade västvärldens kolonialism och tog ställning mot USA:s inblandning i Vietnamkriget. Han blev en av de mest frispråkiga vänsterintellektuella i Europa och använde sin position för att kritisera orättvisor i både väst och öst.

Hans litterära produktion fortsatte, och 1949 påbörjade han sitt episka romanprojekt Les Chemins de la liberté (Frihetens vägar), en serie böcker som utforskade individens frihet i en värld präglad av krig och politiska konflikter. Trots hans växande politiska engagemang förblev han en litterär gigant, och hans böcker och pjäser lästes och spelades över hela världen.

1964 tilldelades Sartre Nobelpriset i litteratur, men han vägrade att ta emot det. Han ansåg att ett sådant pris skulle göra honom till en institution och riskera att kompromissa hans intellektuella och politiska oberoende. Hans beslut att avstå från priset var en symbolisk gest som reflekterade hans tro på individens frihet och hans motstånd mot all form av auktoritet.

Under 1970-talet fortsatte Sartre att vara aktiv, men hans hälsa började svikta. Han drabbades av synproblem och tillbringade sina sista år i relativ isolering, men han fortsatte att skriva och engagera sig politiskt. Hans sista stora verk, Critique de la raison dialectique, var en komplex analys av marxismen och dess relation till individens frihet.

Den 15 april 1980 avled Sartre i Paris vid 74 års ålder. Hans död markerade slutet på en epok, men hans idéer lever vidare. Hans filosofi har fortsatt att influera litteratur, konst, politik och psykologi. Hans tankar om frihet, ansvar och individens roll i världen är fortfarande relevanta och har inspirerat generationer av intellektuella och författare.

Jean-Paul Sartre var en tänkare som vägrade att acceptera dogmer och som aldrig kompromissade med sina idéer. Hans existentialism betonade människans förmåga att skapa mening i en meningslös värld, och hans engagemang i samhällsfrågor visade att filosofi inte bara är en akademisk disciplin utan ett verktyg för förändring. Han var en av 1900-talets mest betydelsefulla intellektuella, och hans arv fortsätter att forma den moderna tankevärlden.